Om du slår ihop performancekonstens estetik, teatervärldens agerande och klubbkvällens minglande och lägger till lite, nej förlåt mycket, fetischkänsla och BDSM* så har du Institutets nya pjäs och samarbete med klubben The Space Between, Romarriket föds i blod, ganska bra beskrivet för dig.
Salviarökelsen ligger tung i teatersalongen när The Space Between skrider över scenen i en oändligt långsam procession. Gruppens medverkan fungerar som ett välbehövligt filter mot all den råhet som utspelar sig på scenen och länkar samman de tre akterna.
I en svit av fem delar kommer Institutet att berätta romarrikets historia på ett sätt som det aldrig berättats innan. Gruppen skriver manus under tre veckor, repeterar de följande tre veckorna och uppför sedan verket för en festsugen publik.
För här är det mer fest än verkstad. Inte heller rör det sig om en mastodontföreställning på sju timmar. Akterna är inte längre än drygt en halvtimme vardera, medan pauserna passerar timmen. Och det är tur, för mer än så mäktar i alla fall inte jag med.
Det piskas, förnedras, en av skådespelarna skär sina armar blodiga medan en annan tittar på samtidigt som han tillfredställer sig själv. Scenen berör inte, utan känns slentrianmässigt genomförd.
Paradoxalt nog för gruppen som vill vända sig ifrån den traditionella teatern är att i just de ögonblick de spelar teater i traditionell mening blir det levande och griper tag i mig. Rafael Pettersons byggmästares monolog är ett lysande exempel på detta, och riktigt bra framförd.
Institutets vilja är att tänja på teaterns gränser. Inte mig emot. Men jag frågar mig under kvällens lopp varför man vill det. Vad är det för gränser man vill tänja på och för vems skull, för publikens, för teaterns – eller för ensemblens eget behov av att masturbera inför publik? Det hela smakar scenpubertalt.
Länkar:
The Space Between
Nummers intervju med regissören Anders Carlsson.
Institutets replik i pågående teaterestetikdebatt Dagens Nyheter.
* BDSM enligt Wikipedia.
Loading ...
