Kvinnan vakar över sin misshandlade pojkvän som ligger döende i respirator på sjukhuset. En okänd pojke finns i rummet. Någon annanstans håller sig två flyktingbarn gömda. Ett kärlekspar på guidad tur i något avlägset turistland har hamnat i en gisslansituation.
Runt dessa tre situationer växlar pjäsen Hem på Norrbottensteatern. Jag har känt en viss spänd förväntan på dramatikern David Vikgrens nyskrivna manus, och också längtat efter att Norrbottensteatern skulle sätta upp någonting som utmanar lite mer än de strömlinjeformade pjäserna som spelats de senaste åren.
Heder åt experimentet, eller vad man nu ska kalla detta. För det är en utmanande och annorlunda text som Vikgren levererar, full av fragment och oavslutade meningar. Han är i närheten av att hitta någonting mycket intressant och spännande, både språkligt och innehållsmässigt. Det har han ju också visat i tidigare pjäser. Och skådespelarna kämpar tappert. Men de spelar ju inte texten, tänker jag först. Sedan börjar jag tvivla på detta flöde av ord, men undrar till sist om det inte är regin och scenlösningarna som fallerar.
Någonting går hursomhelst snett. Uttröttande är alla scenväxlingar. Som publik får man ett otal gånger sitta i halvmörker, med dunkande ljudeffekter i bakgrunden, och vänta på att de tre aktörerna ska byta blusar och mössor. Och när de för tionde gången bäddar ner den döende mannen i sjuksängen börjar jag gäspa i dunklet. Åsa Widéens kämparinsats som skådespelare är behållningen. I övrigt biter det inte.
Ett intressant misslyckande vill jag kalla uppsättningen, och hoppas att teatervärlden inte släpper greppet om manuset som jag tror skulle kunna bli en fullträff med en mer surrealistisk tolkning och annan spelstil.
Loading ...
