Begreppet ”leendets land” används fortfarande som reklamslogan för asiatiska länder i resebroschyrerna. I Unga Turs tolkning handlar det om det tillkämpade leendet i en förtryckande tradition. Och om vår syn på Asien.
Den bortskämda wienerflickan Lisa förälskar sig i det asiatiska sändebudet prins Sou-Chong. Mot familjens protester gifter hon sig med honom och följer med till hans land. Men när prinsen får en hög befattning och förväntas gifta sig med fyra ytterligare kvinnor får Lisa nog och flyr hem till Wien igen.
Franz Léhar är mest känd för den populära operetten Glada änkan. Unga Tur har lyft fram hans mindre kända verk Leendets land och gjort en sorts ironisk metavariant av den glättiga operetten. Alla schabloner används till max: asiaterna är bugande fåntrattar med vitsmink och smala skägg och européerna är barnsliga rasister med tropikhjälmar.
Istället för operettsångare är det skådespelare med varierande sångförmåga som står på scenen. Det skapar en ironiskt punkig känsla men blir lite långtråkigt i längden, när sången inte bär. Musiken är smetig och ”låtsasasiatisk” och snyggt omorkestrerad till det lilla men proffsiga musikkapellet. Musikerna växlar mellan olika instrument, kontrabasisten spelar också trumpet och pianisten får en plastig munorgel att låta som ett smäktande musettdragspel.
Skådespeleriet går på högvarv, och blir ibland lite väl studentspexartat och tokroligt. Men Johanna Granström som huvudpersonen Lisa är en skrämmande skicklig komedienne och skulle ha platsat minst lika bra i originaluppsättningen i Wien 1929. Hennes ansikte byter uttryck med samma snabbhet och elegans som hennes lösögonfransar fladdrar.
Jag är ändå inte säker på varför Unga Tur valde att försöka rädda just denna operett ur historiens dammiga källarförråd för lättare underhållning. Föreställningen är här en drygt två timmar lång ironi som uppenbarligen ska handla om teman som rasism och kvinnoförtryck, men jag vet inte om jag blir så mycket klokare. Kanske är det inte meningen.
Sista akten avbryts av att ensemblen vänder sig till publiken och dryftar sina funderingar om det fördomsfulla innehållet. ”Vad vet vi? – ingenting” är deras slutsats.
Loading ...
