Alla har vi någon gång betraktat världen genom en sådan där liten kikare vars ringar går att vrida, medan vyn förändras och splittras i fasetter, prismor, former. När Östgötateatern nu, som första teater i Skandinavien, sätter upp Jennifer Haleys uppmärksammade och prisbelönta The Nether, uppfylls jag av samma känsla. Verklighet, virtualitet, fiktion, allt i ständig förändring, isärplockat och återigen sammanfogat i nya mönster. Redan den stora fondprojektionen av ett milt grönt lövverk, vilket återkommande uppfyller publikens hela synfält, förmedlar illusionen av att detta är mer verkligt än livet utanför teatern. I alla fall här och nu. Så fungerar förstås också den tillflykt nätet och videospelen erbjuder.
Dramatikern Jennifer Haley säger sig ha gått in sitt skapande av The Nether med en sorts besatt hatkärlek. Resultatet har blivit ett 2014 års mardrömsspel. Dock ett mardrömspel där ingen Indras gudadotter stiger ner och ger oss perspektiv eller viss tröst. Vi får klara oss själva, och det är hart när omöjligt att inte hamna vilse i styckets visuella och känslomässiga labyrint vilken ständigt förflyttar gränserna för verkligheten.
The Nether har ingen enkel historia och ingen enkel problematik heller för den delen. Jennifer Haleys text placeras av regissören Tereza Andersson omväxlande i ett förhörsrum och i en boudoir på vars röda sammetssoffa diverse övergrepp antas ha begåtts, och kanske ännu begås. Men är soffan endast en fantasi, eller rekvisita i ett virtuellt spel? För oavsett om det är möjligt att helt reda ut och undersöka ett brott utfört i en virtuell värld – är det då ett riktigt brott eller endast en sadistisk fantasi? – kretsar grundfrågan i The Nether kring skuld och ansvar.
Jennifer Haley prövar om det är rimligt att anklaga någon för ett brott vilket hen begått på nätet. I det här fallet gäller det övergrepp mot ”den förtrollande lilla flickan” Iris. Unga teatergymnasieeleven Agnes Hallberg spelar Iris lite stelt och, vilket förstärks av den vita barnklänningen med volanger, docklikt. Kanske en gestik som delvis härrör ur hennes ännu ringa teatererfarenhet, men som samtidigt lägger skikt till rollfiguren. Iris är overklig, ett sött objekt och munsbit, för Patrik Voights Sim, affärsmannen som besöker flickan på nätet och möjligen också i verkligheten. Och det är, som sagt, här skärningspunkten ligger. Vad händer när känslor för individer du endast mött över nätet trasslar in sig i ditt verkliga liv? Kan det hända att en påhittad nätkaraktär intervenerar din verkliga person?
Såväl Tereza Anderssons iscensättning som ensemblespelet framstår aningen statiskt, även om till exempel ”duetterna” mellan Sims och Christian Zells Doyle blåser in små vindilar i gestaltandet. Möjligen skavs aktörerna av samma märkliga ovisshet som publiken?
Ändå, här finns verkligen något som både berör och pekar framåt. Idag kan vi lämna The Nether och gå ut i ett högst påtagligt decemberrusk. Men imorgon? Inser vi verkligen fullt ut hur mycket den virtuella världen lär påverka oss? Se, där är den igen, fasettkikaren där ingenting behåller sin position och ständigt förbereder ny förflyttning. Oroande.
Loading ...
