I dessa tider när det både på DN:s kultursidor och i twitteruniversum diskuteras vem som har tolkningsföreträde i såväl etnicitet som upplevelser av strukturell rasism måste Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder ändå ses som en initierad berättelse från ”rätt sida”. Även om någon märkligt nog tyckte att hans öppna brev till justitieminister Beatrice Ask angående REVA-debatten skulle haft ännu mer tyngd om den hade undertecknats av hans pappa, som är hundra procent invandrare och inte ”bara” halvinvandrare.
Nu råkar regissören Farnaz Arbabi och de fyra skådespelarna på Klarascenen alla vara av iransk härkomst och tala persiska. Men halten invandrarbakgrund är inte det viktiga. Hassen Khemiris text, som först skrevs som en krönika tio dagar efter terrordådet i Stockholms city 2010, sprang ur en känsla av att vara misstänkliggjord, hur västerländsk, välartad och välartikulerad han än visste att han var. Med svart hår, palestinasjal och ryggsäck utgjorde han ändå rena fantombilden av en terrorist i svenskarnas ögon, men framförallt: hur kom han att se på sig själv?
Från en Broadwayliknande skylt blickar två enorma ögon ner på huvudpersonen Amor (Shebly Niavarani) som blir allt mer raskolnikovskt paranoid timmarna efter explosionerna på Drottninggatan. Han, som likt en kameleont, har rört sig i förortens ”brödraskap” och underhållit släktbanden i hemlandet, lika väl som han funnit sig tillrätta bland de periodiska systemen på KTH. Nu gäller det att smälta in ännu bättre, inte väcka uppmärksamhet. Helt enkelt förånga sig till osynlighet.
Texten växlar mellan återberättande av episoder och ett direkt gestaltande med en ton av annalkande panik som Arbabi trots allt möter med humor. Amors förföljare blir två taffliga kommissarie Clouseau-kopior i tweedhatt. Bahador Foladi gör rollen som bäste vännen med ett lättviktigt intellekt – han som Amor ringer först – lika träffsäkert som han gestaltar en duktigt svennig invandrarexpedit.
Marall Nasiri svänger sig vigt mellan föremålet för Amors stalkeruppvaktning — ett konstfullt blaserat butiksbiträde — och karaktären som en påklistrat ”äkta” svensk telefonförsäljare, en studie i präktig ettrighet.
Shima Niavarani bjuder generöst på hela sig med komisk tajming och intonation som ingen annan. Övertygande både som kvinnlig slugger och ömt stöttande mormor från de saligas hemvist.
Trots svartsynen, sorgen och vanmakten inför skeenden som tycks omöjliga att påverka, så är det inte en föreställning iklädd kliande offerkofta. Den är ett dramatiserat debattinlägg i en mångfacetterad språkdräkt om utanförskap, identitet och rädslor. Rädslor, som uppstår i en växelverkan mellan det förmodade, fördomar och lösa antaganden om vem den andre är. Det här handlar inte bara om ett telefonsamtal. It’s a wake upp call!
* Läs Nummers intervju med Shima och Shebly Niavarani här.
* Läs Nummers recension av Jag ringer mina bröder på Malmö stadsteater här.
Loading ...
