Ett liv med fru Musica

En femårig flicka går med sin mamma upp till torkvinden för att hänga tvätt. På översta våningsplanet stannar hon, ringer på hos pianolärarinnan och ber att få börja spela.
Åttio år senare står samma flicka inför sin musikaldebut i Sommarnattens leende på Malmö opera. Under de år som har passerat har hon rest världen runt som operasångerska, arbetat som rektor och lärare vid Operahögskolan och utnämnts till hovsångerska.
– Ja, jag har tjänat Fru Musica ganska länge, säger Kerstin Meyer när hon välkomnar mig och fotograf Daniel till hennes ”luxuösa palats”, det vill säga det lägenhetshotell på Norra Skolgatan där hon bor under Malmötiden, fortfarande med kläderna prydligt packade i två resväskor, ett paket Sesamknäcke samt en box vin på diskbänken och rikligt med frukt och nötter på soffbordet, där vi slår oss ned.

Kerstin Meyer kan det där med att göra sig hemmastadd på hotellrum. Hon har placerat sin tandborste på åtskilliga handfat världen över. I Hamburg, Berlin, Milano, London, New York, Hongkong, Bangkok, Japan, Nya Zealand, Australien. I vissa perioder har hon rest med fem nyckelknippor i handväskan och jo, det går inte att förneka, en känsla av statslöshet.
– Jag gifte mig inte förrän jag var 45 och några barn blev det inte. Det är det enda som är tråkigt. Men jag fick koncentrera mig på mina hundar.

På sina hundar, och framför allt, förstås – på sången. Musiken fanns med henne från början i hemmet på Högbergsgatan. Farfar som invandrat från Polen på 1800-talet (Kerstin uttalar ordet 1800-talet med ett långt dramatiskt a i början) satte sju barn till världen. Sex av dem blev musiker och familjen turnerade med en egen släktorkester.
– Så jag halkade in på musik utan vidare. Jag växte upp i den tid då Jeanette MacDonald och Nelson Eddy var på bio. De sjöng så himla vackert, jag dyrkade dem.
Kerstin Meyer himlar med ekorrögonen. Inte är det ett dugg svårt att se den drömmande flickan Kerstin i denna vithåriga dam. Inte heller att känna igen henne i den svarthåriga Carmen, som jag kvällen före vår träff har bläddrat fram i Sohlmans musiklexikon. Rollen, som hon gjorde på Kungliga Operan 1954, betraktas som genombrottet och var enligt artikeln en ”hetblodigt realistisk framställning” av Meyer, som beröms för sin ”sensuellt timbrerande, åt mezzosopran, tenderande alt, sin känsliga nyanseringskonst och sina intelligenta och engagerande rollstud.”
Hon skrattar när jag berättar om formuleringarna. Rollen som Carmen kan hon sjunga om hon så blir nedkastad från månen, förklarar hon när hon efter fotograferingen på Malmö opera, insisterar på att få bjuda på pasta och vin på italiensk restaurang.

Uppväxt som ensambarn, driftig som få. Pianolektionerna kirrade hon själv, liksom ansökan till Musikhögskolan.
– Hösten innan jag skulle ta studenten läste jag att de hade inträdesprov till sångklassen. Jag gick dit och jag blev antagen. Ingen visste att jag hade sökt, men jag började alltså före studenten. Efter fyra år blev en plats ledig på Kungliga Operan och jag halkade in där.
Det låter så lätt när hon berättar. Men halka in och halka in. Det gör man väl inte så där på ett bananskal på landets mest ansedda operahus, även om man, som Kerstin, har en väl placerad naturröst?
– Jo, lärarna i operaklassen kom från operan, så de visste vilka vi var. Och det saknades en mezzo, så jag gick rakt in i repertoaren på en gång.

Kerstin Meyer sjöng tidigt de stora rollerna. Vid tiden för Carmen-genombrottet var hon 26.
– Det var modigt att låta mig göra en sådan roll, efter att egentligen bara ha sjungit en huvudroll tidigare. Och tiden på operan var underbar. Göran Gentele och Sixten Ehrling gjorde föreställningar som lät tala om sig i hela världen. Birgit Nilsson, Erik Saedén, Nicolai Gedda, Elisabeth Söderström och jag var en liten grupp som var med i nästan allting. Jag sjöng jämnt, ibland flera föreställningar per dag.

Kerstin Meyer som Carmen

Men åren i Sverige fick ett tragiskt slut. Våren 1961 var Kerstin engagerad vid Glyndebournefestivalen i England. En dag fick hon telefonbud om att hennes båda föräldrar blivit överkörda.
– När jag fick budet – det var en torsdag – frågade jag om jag skulle komma hem, men nej, det behövde jag inte. Det sas att allt var under kontroll, men på måndagen fick jag veta att pappa hade dött. Jag åkte hem och satt hos mamma tills hon också dog på onsdag morgon. På onsdagskvällen åkte jag tillbaka till England och fortsatte repetera. Tio-tolv dagar senare hade vi premiär.
Kerstin berättar lätt. Det är inte förrän jag frågar vilken uppsättning hon sjöng i, som rösten brister och hon börjar gråta.
– Det var en opera som hette…Elegy for young lovers av Henze. Den var nyskriven och det fanns inga understudies för de här rollerna.

Du hann inte ta någon tid ledigt för sorg?
– Då hade åtta föreställningar rykt, det hade aldrig gått, det var bara att hålla ihop. Och gör man en roll så går man in i den och tänker inte på sig själv.
Hon gnuggar bort envisa tårar ur ögonen.
– Det gick att skjuta undan… men det gör att jag aldrig har smält det. Så småningom träffade jag min man, Björn Bexelius. Vi gifte oss… och sen dog han. Det var faktiskt lite onödigt. Han var tretton år yngre och ung i sinnet, men förståndigare än jag. Han var en förtjusande människa, älskade teater, vi hade jätteroligt tillsammans.

Sorgen finns med dig, men du verkar vara en positiv människa…
– Ja, jag är positiv, jag har aldrig sagt: ”Det här kommer aldrig att gå över”, utan istället: ”När det här har gått över…” både när det gäller sjukdom och annat. Och jag vill inte ge intryck av att vara gråtmild och sentimental, för det är jag inte.

Efter föräldrarnas död reste hon direkt ut i världen. Hon gjorde Carmen på Metropolitan i New York i en tajt och baraxlad klänning som hon ”hade ett helvete att vara kvar i under hela första och andra akten”, Orfeus och Eurydike på La Scala, Tristan och Isolde i Bayreuth, sjöng på Stora operan i Paris, på Wiener Staatsoper. Klassiska roller och mycket modernt.
– I och med att mamma och pappa dog lämnade jag Stockholmsoperan, upplöste hemmet och bodde utomlands i åtta år. 1969 kom jag tillbaka för ett nytt kontrakt.

Som 56-åring anmodades hon att bli chef för Operahögskolan, en post hon hade i tio år för att sedan fortsätta som lärare. Det var under dessa år cancern satte stopp för fortsatt sång.
– Jag kunde inte förstå varför jag blev så hes. Det visade sig vara cancer på stämbanden. Jag blev överstrålad och tappade toppnoterna.

Det måste ha varit ett förfärligt slag?
– Nej, jo, visst var det en chock, men det var väldigt väl tajmat. Och det var bara att skjuta ifrån sig. Jag hade annat i livet då. Det var fruktansvärt roligt på Operahögskolan. Jag hade ju inga egna barn, men där fick jag arbeta med alla de här unga människorna som hade samma inställning som jag.

Kerstin Meyer som Madame Armfeldt. Foto: Malin Arnesson

Sedan 2004 håller hon masterclasses och sitter i jurys. Och så ringde då Malmö operas chef Bengt Hall och frågade om hon ville spela Madame Armfeldt.
– Bengt är en lysande teaterman, så jag tackade jag direkt.
Och rollen är synnerligen passande, tycker hon själv.
– Jag spelar en gammal dam som sitter i rullstol. Inte heller jag rör mig särskilt bra efter alla djävla operationer. Jag har åldern inne och jag är hes. Jag behöver bara vara mig själv…
Må så vara, men över den där italienska maten och vinet vi delar är hon alldeles ovanligt flickaktig och berättar livfullt om en kär vän i Rom, en passion från förr som kommit in i hennes liv igen.

Men det… är en helt annan historia.

* Läs Nummers recension av Sommarnattens leende på Malmö opera här.

* Denna artikel är tidigare publicerad i Tidningen Vi nr 2.2013.