”Siv heter jag”, inleder Johan Wahlström med munnen medvetet för nära micken och kroppen fumlig och förvirrad. Han fipplar intensivt med glasögonen, ständigt med en plågsamt sammanbiten min.
Wahlströms kroppsspråk är styrkan i showen, kanske den enda faktiskt. Han dansar, niger, rullar höfter och struttar omkring på ett såväl komiskt som ömsint vis.
Det här är dock på intet sätt en parodi på den svenska tanten och tack för det, det har vi sett tillräckligt av på scen under senare tid. Det är snarast en uppriktig betraktelse eller varför inte en bekännelse från en ensam dam som bara vill bli sedd och älskad liksom alla andra. Lars Noréns dagbok liknas vid bibeln och dödsstraffet framlyfts som en belöning.
Problemet är bara att materialet är så tunt och så uddlöst att det faller alldeles platt. Under bältet-humorn känns daterad och dammig och vem i hela världen skrattar åt att två män dansar tryckare? Imitationerna duggar tätt och hela den manliga skådespelareliten hälsar på: Börje Ahlstedt och Sven Wollter görs riktigt bra av Wahlström ska sägas.
Detta ackompanjeras av den trehövdade orkestern med Ulf Dageby, Pär Edwardson och Håkan Svensson vilka tappert spelar hit efter hit från 1990-talet.
Det glimmar till någon gång då Wahlström vågar vara i allvaret och blottar tankar kring hur döden borde få vara eller vikten av ett enda litet leende från en mötande främling. Det övergripande intrycket är dock taffligt och inte särskilt roligt. Siv heter jag – inte alls så tantnajs som jag hoppats på.
Loading ...
