Vad skulle du göra om du hade tjugofyra timmar kvar att leva? Den frågan får grönsakshandlaren Rudolf (Tobias Aspelin) i en dröm och efter det är inget sig likt på Greifswalder Strasse, den gata i Berlin där pjäsen utspelar sig och detta ödesdigra dygns timmar räknas ner.
Rudolf varnas också för en ovanligt lång flicka, giraffen (Daniela Svensson), men när hon korsar hans väg flyr han inte. Tvärtom: han förälskar sig handlöst. De är två av det otal karaktärer som till synes slumpmässigt sammanförs i 24 timmar Berlins över sextio (!) scener.
Här finns mannen som tappat bort sin hund. Eller är det en varulv? Flickan som blir biten av den upptäcker ett tjockt gråsvart hårstrå på ryggen och förvandlas till en varg. Gatans tobakshandlare har vaknat med någonting i huvudet som tvingar sig ut mot hans vilja ”som en schlager eller kväljningar”. Till mannens förfäran – och publikens förtjusning – visar det sig vara en barnvisa på ett språk han inte förstår. En tredje kvinna har dött utan att märka det och fortsätter sin vardag, osynlig för alla andra.
I periferin rör sig mer igenkännbara typer: ett sjungande punkarpar, en tant av standardmodell, byggdammiga arbetare och rumänska smågangsters. Människor som delar stad, inte liv, men som ibland sammanstrålar för att sjunga. Alltid samma sång, Lou Reeds Just a perfect day, som sätter stämningen med sitt hoppfulla vemod.
Scenbilden är enkel: en grå betongvägg tvärs över scenen. En snygg lösning som förstärker känslan av att det är alla dessa karaktärer som är storstadsdjungelns egentliga scenografi. Vid varje scenbyte fryses ett foto av föregående scen på betongväggen.
Så småningom avslöjas det att det är Babsi (Malin Alm), innehavaren till Greifswalder Strasses fotoaffär, som ställt en automatiskt utlösande kamera i sitt skyltfönster. Men tiden går som bekant inte att beveka och minuterna tickar vidare mot döden, som är ständigt närvarande i pjäsen.
Inte heller publiken sitter tryggt utan träffas såväl av en rysk kasperdockspelares sjukdomsprofetior som av Babsis hårda blixt. Men framför allt träffas jag av hur överraskande och underhållande Roland Schimmelpfennig lyckas väva samman all denna fragmentariska surrealism. Hur han, Melanie Mederlind och den imponerande sjuhövdade ensemblen sammanfogar dessa skeva människoöden till ett säreget och samtidigt djupt allmänmänskligt pussel – inte olikt filmklassikern Short cuts. Det hela är mycket skickligt.
Länk:
24 timmar Berlin går på turné i Sverige, se turnéplanen hos Riksteatern.
Loading ...
