Ett skåp fullt av liv

Droppställningen får hänga med och även rumskompisen Lukas som åker snålskjuts på Edvins säng till lekterapin där föreställningen ska äga rum.
   Rummet, som likt en röd blomma ligger utslagen mitt i den för övrigt tråkigt, neonbelysta sjukhusmiljön, är redan fullsatt av andra barn som också ligger i sängar, sitter i rullstolar eller har tagit sig dit för egen maskin. Då och då piper en droppställning eller sökare och genom svängdörren dyker det upp fler barn allt eftersom föreställningen framskrider.

”Barn är inte sjuka”
Med andra ord, det är minst sagt turbulens i lokalen. Men detta distraherar inte de två skådespelarna, Leif Johansson och Pia Englund, det minsta. Så är också föreställningen in i detalj skräddarsydd för en miljö i ständig gungning.
   – Fast vi är inte vana vid att spela i ett sådant stort rum som lekterapin erbjuder, medger Leif som berättar att tanken är att man ska komma så nära barnen som möjligt och det blir svårt att få den ögonkontakten när det är så många barn i rummet.
   Vi pratar vidare om den eventuella svårigheten att spela för barn som inte mår bra.
   – Barn är inte sjuka när de inte känner sig dåliga, säger Leif och kommer in på något mycket intressant; sjukdom och den sociala aspekten. Barn har helt enkelt inte samma referensramar som vuxna. De lever så mycket mer i nuet och framför allt är de barn oavsett om de råkar befinna sig på sjukhus, dagis eller hemma.
   Pia hade en alldeles egen rädsla att brottas med när hon påbörjade arbetet med Skåpet.
   – Jag hade sjukhusskräck som barn. Det är den största utmaningen med föreställningen för mig, inflikar hon.
   Tillsammans med Leif ska Pia manövrera ”världens största växelspak” och åka ut till landets sjukhus med föreställningen. För turnébussen kör de själva. Glamour på Unga Riks? Knappast.

Magiskt skåp
Skåpet? Det är helt enkelt ett skåp. Ett vitt, neutralt medicinskåp på höga ben. Öppnar man däremot skåpet, möts man av ett antal glasburkar fyllda med fantasi; drömburken, deckarburken, kontrollburken och så vidare. Föreställningen drivs framåt genom att barnen själva får peka på en burk som just de vill öppna. Utifrån den utvalda burken berättar, spelar eller sjunger sedan skådespelarna fram innehållet.
   – De olika burkarna ger möjlighet till olika berättelser varje gång beroende på publik, förklarar regissör Anna Sjöwall den dramaturgiska lösningen.
   – Skåpet ska ha en själ. Och man ska kunna ta med bara en av burkarna för att spela på sängkanten för dem vars sjukdom hindrar dem att komma ut till spelplatsen.

Avdramatisera sjukdomen
Och vad säger expertisen om sjuka barn och teater? Birgitta Björk är specialpedagog till yrket och arbetar som lekterapeut. Det har hon gjort sedan 1968. Hon har alltså stor erfarenhet av barn som är sjuka. Men det är inte sjukdom man fokuserar på i lekterapin.
   – Här jobbar man med att lyfta fram det friska i barnet, säger Birgitta Björk.
   – Att avdramatisera sjukhusvistelsen, skapa en trivsam och utvecklande miljö och se till att barnen far så lite illa som möjligt av sjukhusupplevelsen, tillägger hon när vi har placerat oss inne i ”Blå rummet”, en plats för sinnesstimulering där barn med exempelvis multihandikapp kan lyssna på musik, ”softa” i en vattensäng, bearbeta sin sprutskräck och mycket annat.

Skoj eller allvar?
Birgitta Björk är kulturansvarig på lekterapin och väljer vad som ska köpas in i form av exempelvis teaterföreställningar från Landstingets kulturverksamhet ”Kultur i vården.
   ”Forskning visar att kultur i vården förbättrar välbefinnandet både för patienter och personal. En trivselskapande men framförallt läkande funktion, dokumenteras gång på gång”, kan man läsa i verksamhetens programkatalog för 2001.
   Men vad ska man spela för barn som befinner sig på sjukhus – roliga eller sorgliga föreställningar? Identifikation eller verklighetsflykt?
   – Både och, tycker jag. Sorgliga om man gör det på ett fint sätt. Men inga ”upp och hoppa”-föreställningar, utan man måste försöka anpassa sig efter barngruppen, menar Birgitta och refererar till var och ens fysiska förutsättningar.
   – När man spelar för sjuka barn gäller det att vara lyhörd. Man måste också vara beredd på att de inte kan ge tillbaka – det innebär inte att de inte tar in bara för att de kanske inte kan klappa i händerna.
   Birgitta är noga med att poängtera att barn vill bli bemötta som vanligt även om de befinner sig på sjukhus.
   – De vill inte känna att alla är fokuserade på sjukdomen. Då vill man uppleva både roliga och allvarliga saker.
   Och tror hon att Skåpet kommer att gå hem hos publiken?
   – Jag tror att den är väldigt bra, den kan nog passa alla barn.

Populärt bälte
Edvin är tillbaka på rummet igen. Med ett stadigt grepp om tv:ns fjärrkontroll svarar han pliktskyldigt den dumma tanten med anteckningsblocket.

Vad tyckte du om föreställningen?
   – Inte så kul i början.

För att det var en sång?
   – Ja.

Men sedan då?
   – Sen var det roligt – när det där bältet kom fram.

Kontrollburken?
   – Mamma, höj ljudet. Jag hör inte tv:n!