Gunnar Nielsen har själv betalat tryckkostnaderna för sin självbiografi och distribuerar den på egen hand. På grund av att portoutgifterna skulle bli för höga om han skickade boken till alla som vill ha den får man helt enkelt gå hem till honom (vid Karlaplan i Stockholm) och hämta den om man är intresserad – vilket är rimligt eftersom han å andra sidan inte tar betalt för boken. Nummers Alexandra Coelho-Ahndoril knackade på hos herr Nielsen och fick sig ett exemplar.
I memoarböckers vanliga ordning börjar Nielsen med att berätta om sin barndom i Stockholm, där han redan 1932 staterade på Operan som sotarpojke i Bizets Carmen. Efter att på ett hår ha klarat skolgången väntade lumpen och därefter Terserus på sin tid ansedda teaterskola.
När han inte kom in på Dramatens elevskola fick han en roll i en uppsättning av Tor Hedbergs Johan Ulfstjerna i regi av Anders de Wahl – det var på Riksteaterns scen som Nielsens karriär som skådespelare inleddes.
Många kända namn
Korthugget, korrekt och med ett ganska roligt språk, fullt av underdrifter serveras läsaren en bit av vårt lands teaterhistoria, där de som sedemera skulle räknas som betydande teatermänniskor gör sina tidiga försök.
Här förekommer till exempel en mycket ung Ingmar Bergman, som när han blev teaterchef vid 26 års ålder tog med Nielsen till Helsingborg. Här hastar även giganter som Viktor Sjöström och Anders de Wahl förbi. Det är en veritabel namnparad av både kända och mindre kända yrkesmänniskor från trettiotalet och fram till idag.
Att läsa Nielsens bok är som att få ta del av en roande dagbok. Ganska ofta slutar ett stycke med lakoniska kommentarer som ”obegripligt numera” eller ”låter som en saga i dagens läge”. Poängerna kan vara en smula udda, med den danske regissören som får en hostattack och blir subtilt utkörd av kung Fredrik, eller skådepelaren Sven Bergwall som alltid ville ha en stor kopp kaffe för att han ville ”bli blöt i munnen”.
Tokigt framför och bakom kulisserna
Trots att titeln förbereder läsaren på att Nielsen skulle bära på en känsla av förbiseddhet suddas denna oro ut när man märker att man sitter och småler åt allt tokigt som skett framför och bakom kulisserna.
Den ton av sorgsenhet som texten ändå inrymmer beror på att många av de personer som omnämns också förses med en bisats där det förklaras hur eller när de omkom. Och det finns gott om teatermänniskor som har dött alldeles för tidigt.
Okänd bland kändisar bildar anekdotiskt en personlig fond till svensk teaterhistoria – på ett typiskt skådespelarsätt hade Nielsen lika gärna kunnat sitta i en rökpaus och berätta sina historier. Själva memoaridén i sig bygger ju på tanken på att livet ilar förbi, på att göra bokslut och undersöka vad som blev kvar: Små berättelser som oavsett lust eller smärta naturligtvis bara är fragmentariska avtryck av livet, det verkliga livet som i Nielsens bok känns mycket avlägset.
Loading ...
