Som artist borde man ha alla möjligheter att kunna uttrycka sig om det man tycker är viktigt. Men ibland får tydligen inte allt plats, varken i eller mellan låtarna. Därför bestämde sig artisten Eva Dahlgren för att göra en monologföreställning där hon berättar allt det där som gör att bilden klarnar.
Bilden av Eva Charlotte Dahlgren. Den som bara hon kan berätta. För ingen är som hon.
Scenen är kal. Det står en liten, liten synt med tillhörande pall i det högra hörnet. I det vänstra står ett ensamt notställ. På det hänger en blockflöjt. Förutom den vita duken i bakgrunden är det allt.
Jag räknar snart ut att den viktigaste rekvisitan i stället är den 2,03 långa kvinna som sjungandes smyger in på scenen, för att dela med sig av den mystiska blekta blondinen vi lärt känna som Eva Dahlgren.
Det hela börjar med ett stickspår. Hon är stickspårens mästarinna, Dahlgren, och lär oss att det viktigaste är att hitta tillbaka till huvudbangården först när man är klar med stickspåret. Via en snirklig bana tar hon oss alltså med på en färd där vi bland annat får veta att västerbottningar är lite som Sveriges kenyaner. Fast med mental långdistansstyrka. De tänker och pratar kroppen senig. Där dalkullan stampar foten i backen står västerbottningen lugnt kvar och svajar likt björken, väntar och får till slut som hon vill. Fast när Eva ville ha en hund fick hon en bror, som hon snabbt satte sele på och promenerade runt kvarteret med.
Vi får också reda på hur ett rättstavningsprov i Lund fick in henne i musikens förunderliga värld.
Jag förvånas över hur hon så hjärtligt och med en så stor portion ironi och insikt guidar oss genom det personliga likväl som det privata. De bilder och filmer som visas är noggrant utvalda och leder till eftertanke.
Men märkligt nog når hon inte ända fram på just de två områden där jag trodde att just hon skulle gå hela vägen, våga briljera, provocera och leda mig till nya härliga insikter.
När det gäller homosexualitet hävdar Eva att det är en ren samhällskonstruktion från förr som inte existerar längre. Hon jämför med gamla tiders raslagar – uppfattningen om att man bör dela upp människor i olika raser finns egentligen inte längre (även om vissa fortfarande vill göra den uppdelningen). Precis som att ingen låter bli att bada efter lunchen nuförtiden heller, för vi vet att regeln om simkramp efter maten bara var en myt.
Jag tycker att det är en lite platt jämförelse och hade gärna sett att hon tagit tydligare ställning och inte svept så vagt och allmänt förbi ämnet sexualitet.
Inte heller köper jag hennes snack om att hon inte gillar att provocera eller sticka ut. Man ställer sig inte på en scen och berättar så naket och innerligt om sig själv om man bara vill smälta in.
Men det där är väl bara stickspår i beskrivningen av en annars vansinnigt humoristisk och befriande monolog.
Loading ...
