De åtta dansarna rör sig som drivved i strandkanten. I efterdyningarna från höstens storm eller vårens islossning vaggar de som herrelösa människospillror fram och tillbaka över de två svarta klippavsatser som är föreställningens avskalade scenografi. Är det alltings begynnelse? Livets startskott? Människan lämnad vind för våg av sin Skapare?
Landskapet är kallt och ensamt; det skär i hjärteknuten och jag vill värma dansarnas halvnakna kroppar där de ligger skyddslösa som övergivna barn. Tillsammans med Peter von Poehl – svensk artist bosatt i Frankrike som bland annat medverkat på Michel Houllebecqs album Présence humaine – och hans vemodiga vaggvisa i popkostym blir den inledande tablån i koreografparet Héla Fattoumis och Érics Lamoureuxs nya verk Waves en fulländad symbios mellan kropp, musik, scenografi och ljus.
När symfoniorkesterns sorgsna stråkar hittar känslosträngen rinner en stilla tår nerför kinden och jag tänker att det här är en av mina stora dansupplevelser. Den inledande skapelsescenens totala pregnans kanske inte finns där genom hela den timmeslånga föreställningen men den imponerande helheten – och kraften i att backas upp av nästintill fulltalig symfoniorkester – lyfter de få, korta partier som haltar lite.
Tempot högt och övergångarna nästintill obefintliga: scenografins avskärmande avsatser maskerar effektivt scen- och klädbyten. Frågan är om inte det här ett av Héla Fattoumis och Érics Lamoureuxs allra vackraste verk?
I duons tidigare föreställningar som gästat Umeå – Masculines och Manta – har sprängstoffet legat i kombinationen koreografi och politik. I Masculines var det den manliga blicken som stod i fokus, i soloverket Manta utforskade Héla Fattoumi den heltäckande slöjans möjligheter och begränsningar. Den här gången är uppsåtet inte lika tydligt politiskt även om det naturligtvis går att läsa in debatterande berättelser även nu. Själv väljer jag att se Waves som en resa från begynnelsernas begynnelse till en nutid där bruset är högre och kraven fler. En böljande poetisk bild av evolutionen som en kamp mellan gemenskap och egenart, sammanhang och individualitet.
Loading ...
