Det verkar vara lite försenat. Övrig publik som väntar i foajén på att få släppas in i salongen ser ut att tänka samma sak, just som en stressad herre med mössa och massor av resväskor stormar in genom ytterentrén.
Redan innan han har hunnit hänga upp sin knallrosa kostym inser vi att det är Amikam Levy (”Ursäkta att jag är sen, min flight från Jerusalem var försenad. Austrian Airlines försenade, kan ni tänka er …”). Showen har redan börjat.
Sådana små överraskningar tindrar som ett pärlband genom föreställningen. Eller som den girlang av myslampor som allteftersom virar in den minimalistiskt vita baren. (Innan vi går ska Levy ha hunnit inredningsdesigna om hela stället med mustiga tyger, ljusstakar, mattor, en schäslong …)
Men först kommer denna skådespelare, performanceklubb/möbelaffärsägare och tv-personlighet i Tel Aviv oss till mötes som den excentriske entertainer han är. Det behöver han ingen knallrosa kostym för att bevisa.
Och ett möte blir det. Levy använder väl ståuppens improviserade publikkontakt i denna teaterperformance, tryfferad med sång och dans. Vänligt men med en farlig glimt i sin människokännande hökblick utser han sina offer.
Så får han också kvicka svar på tal – den judiska humorn som kulturjournalisten Jan Gradvall ringar in i teaterprogrammet (Jerry Seindfeld, Larry David, Woody Allen) bemästras uppenbarligen även av Judiska Teaterns stockholmska publik.
Men det är ingen tvekan om vem som får snacka mest här. Det är Levys egen personliga historia som kvällen handlar om. Eller hans och hans fars, en inte helt okomplicerad sådan.
Det finns en ramberättelse som börjar och slutar vid en faders dödsbädd i Jerusalem. Däremellan bjuds glimtar ur en ung mans uppväxt – på teman som utanförskap, homosexualitet, längtan efter acceptans, en våldsam mansroll, hårda läxor, förlust och kärlek. Nej, jag skulle faktiskt ändå vilja påstå att du inte riktigt har sett det förut, inte just så här.
Och påminnelsen om att vi borde säga att vi älskar varandra innan det är för sent, den låter faktiskt inte som en klyscha i Amikam Levys mun.
Den rosa kostymen? Nej, den får hänga. Denna kväll av ”skratt genom tårarna” avslutas ståndsmässigt i glittrande svart aftonklänning och högklackat.
Loading ...
