Platsen är Central Park Theatre i New York, våren 1935. De pågående repetitionerna avbryts drastiskt av budskapet om teaterdirektörens plötsliga dödsfall. Hur ska det nu gå med den stora premiären om en vecka? En teater utan direktör är ju som ett fartyg utan kapten. Som tur var stormar kapten Spoling (Ola Forssmed) in i precis rätt ögonblick, med cigarren och geväret i högsta hugg, redo att ta över skutan.
Men in glider också maffiabossen don Calzone (Johannes Brost) som säger sig ha vunnit teatern i poker. Han har helt andra planer och tänker låta riva teatern för att bygga en boxningsarena. Med alla knep tillåtna börjar så jakten på testamentet som en gång för alla kan avgöra teaterns öde.
Aldrig förr har väl någon prickat in sina karaktärer så perfekt. Ola Forssmed ÄR Groucho Marx när han fullkomligt stjäl hela föreställningen med sin excentriske lurifax kapten Spoling. Ola är tveklöst Sveriges främste kroppsdomptör med perfekt mimik ner till minsta cigarrvickning.
Även Eva Rydberg imponerar stort och visar att hon är pantomimens världsmästarinna när hon visslandes och tutandes axlar Harpos stumma roll, som advokat Charlie. Det vete fåglarna hur hon klarar att synas så väl och ändå säga så lite.
Kim Sulocki balanserar det hela med en ytterst charmant tolkning av Chico i och med skojaradvokaten Ravelli som har sin lojalitet där pengarna finns.
Korta sekvenser av Jönssonligan och Piff & Puff har sprängts in i föreställningen utan att det blir ett dugg konstigt. Och den makalösa spegelscenen är i sig anledning nog att se föreställningen igen. Och igen. Och igen. Att spela så talanglös som Birgitta Johansson gör med den våpiga gangsterbruden Molly Belone kräver sannerligen en tvättäkta talang.
Jag är tacksam att se såna oerhörda begåvningar på den svenska teaterscenen.
Loading ...
