Olof Hansons uppsättning av Illusioner vilar på en mycket skör tråd. I förtjänsterna finns också hindren. I förhöjningen hotar samtidigt plattheten. Å ena sidan bländande idiosynkrasi, å andra sidan sökta infall. Det förblir oklart, men möjligen finns en tanke även bakom bristerna.
Två äkta par i åttioårsåldern summerar sina liv inför en förestående död, vad som varit och vad som kunde ha varit annorlunda. Helt centralt är synen på kärlek, till exempel om den är ömsesidig eller regellös. Svaret drar mot det senare, som pjäsen tidigt fastslår, att helheten är oviktig. Allting består av skärvor, olika berättelser där den ena rimmar dåligt med den andra. Utgången beror på avsändare och avsikt, på tid och plats. I jakten på äkthet och beständighet i en föränderlig tillvaro är ingenting vad det synes vara. Varje blick en akt av osäkerhet, varje gest en möjlighet till bedrägeri.
Sett till idiom och känsloliv framstår Ivan Vrypaevs (född 1972) text mer som universellt allmängods än specifikt rysk. I dess postdramatiska form hamnar försöket till gestaltning lika mycket i centrum. Illusionslöst och upplöst letar pjäsen efter uttryck. Med varierad förmåga och inlevelse trevar fyra unga berättare efter lämplig ton. Att de delvis gömmer sig bakom samtidsironiska detaljer är förstås inte allvarligt menat, blott fernissa som förstärker känslan av osäkerhet och genans inför de pikanta avslöjandena. Möjligen är det en bild av vår tids brist på allvarsamhet, men ibland ett onödigt rop efter publikkontakt.
Vyrypaevs text rymmer tveklösa kvaliteter. En lång förstamonolog om kärleken som arbete – det handlar om tacksamhet, om ansvarsfullhet och om att svara mot sin partner – antyder ett mer traditionellt upplägg. Men fort ändras förutsättningarna, med alla perspektivskiften och omtagningar. Ensemblen är nästan uteslutande en stor tillgång, inte minst genom Sandra Huldts klockrena gestik och Freddy Åsbloms märkvärdigt vädjande uppsyn och utfall.
Upplyftande relief till historierna ger återkommande improvisationer, där en person får önska hur dess partner ska agera i en specifikt given situation. Det kan handla om att internskämta, att förbereda sig på den andres krav på ett öppet förhållande eller om att på en fest träda i försvar för den missförstådda vännen. Här blottas både det egna egot och dess otillräcklighet, i bästa fall med en lätt erinran om Roland Barthes fulländade fragment i Kärlekens samtal. Scenerna är inte nödvändigtvis välgörande, men ofta underhållande och rörande. Som kontrast till de stort uppslagna frågorna om kärlekens väsen ges här ett ärligare försök att koka ner till små bilder av hur kärleken också kan se ut.
Loading ...
