Vill du upplevelsefynda i scenkonstutbudet är det ner i källaren du ska bege dig. Till de små fria teater-, dans- och performancescenerna – som i ärlighetens namn faktiskt ofta håller till ovan mark. Och som genom idogt nätverkande, och med intima publikmöten som morot, lockar till sig internationella scenstjärnor.
Frågan är hur skickliga vi teaterbesökare är på att hitta dessa skatter? Min gissning är att många liksom jag istället trampar allt djupare spår på stigarna som bär till de redan etablerade teatrarna. De med de igenkännbara, inhemska namnen på repertoaren.
För medan landsgränserna suddas ut alltmer i vår globala värld är det slående hur nationellt, ja, snarast lokalt förankrad scenkonsten i Sverige är.
Men det finns undantag.
– Det som är unikt med oss är att vi bjuder in internationella konstnärer att skapa sitt absoluta drömverk på plats med oss.
Det säger Elin Lundgren, en av de konstnärliga ledarna för tvååriga Lilith Performance Studio i Malmö. Hon tycker att det är jätteviktigt att få hit internationella konstnärer.
– Dels är det väldigt intressant att se dem som kommer från en annan kultur och har ett helt annat bagage med sig än lokala utövare. Men vi får också en inblick i hur den egna, svenska scenkonsten ser ut, vad det finns för likheter och olikheter och hur vi kan inspirera varandra, säger Elin Lundgren.
Men att kalla Lilith Performance Studio för en gästspelscen tycker hon är missvisande. Ordet konstnärsresidens faller inte heller i god jord.
– Det är komplicerat att definiera för det är en ny form vi jobbar med. Man kan tro att vi är ett residensprogram eller en gästspelscen. Men det är vi inte, vi är någonstans mellan teater och konst. Man skulle kunna säga att konstnären är manusförfattare och vi ger dem tillgång till skådespelare, operasångare, 150 bilar, 150 kaniner eller vad de nu kan tänkas vilja ha.
Sopor till exempel: i fjol gick tio ton sopor åt för att uppfylla kinesiska Yingmei Duans konstnärliga vision! (En performance som Lilith har blivit inbjudna att sätta upp på Performing Arts festivalen In Transit i Berlin i juni.)
Elin Lundgren. Foto: Lilith Performance Studio
Med Anna Koch, experimentverkstaden Weld i Stockholms konstnärliga ledare, hinner intervjun pågå i en halv minut innan benämningen gästspelscen ratas.
– Jag kallar Weld för en plattform. Vi tar in internationella gästspel eller producerar scenkonst för alla möjliga riktningar. Det är mycket mer än en scen, säger Anna Koch.
De vedertagna kategoriseringarna stöter alltså på patrull; de täcker helt enkelt inte de nya interdisciplinära uttrycken. Men vad fyller då Lilith, Weld och andra ambitiösa och alternativa frigrupper för roll i scenkonstutbudet? Vad tillför de?
– Weld är framför allt utövarnas forum. Vi vill vara en mötesplats som injicerar utövare med ny energi men även nå en målgrupp som är intresserade av att få en utmaning, en fördjupning, säger Anna Koch.
Men är det inte svårt att få publiken att komma och att känna sig delaktig när ni har så starkt fokus på utövarna?
– Nej, snarare tvärtom. Vi delar med oss av konstformen och metoderna vilket inbjuder till samtal.
Nog sniffar utövarna upp de experimentglada fristäderna. Men vi andra då? Vad gäller medierna bör det erkännas att vi kan vara dåliga på att uppmärksamma de mindre scenerna, förlåt, plattformarna. En orsak är att gästspelen vanligtvis enbart spelas två, tre kvällar. Resultatet blir att tidningarna får publicera det man på vissa redaktioner kallar ”det-här-har-ni-missat-recensioner” vilka ibland helt prioriteras bort.
– Jag förstår verkligen den problematiken, säger Anna Koch. Mitt ideal är, när man har kanske fyra föreställningar, att ha en dag mellan premiären och nästa föreställning.
Elin Lundgren på Lilith köper däremot inte argumentet.
– Tidningarna skriver ofta om konserter som bara spelas en kväll. Eller ta Dansstationen här i Malmö, deras korta gästspel recenseras alltid, påpekar hon, men tillägger att Lilith får otroligt mycket publicitet, i alla fall i Malmö, och att det har förändrat synen på performance.
Både Anna Koch och Elin Lundgren påpekar också att deras budgetar inte täcker längre föreställningsperioder. Inte minst Lilith jobbar mycket med publikens upplevelse av rum, vilket kräver en del logistik. Elin Lundgren exemplifierar med nästa inbjudna gäst, kanadensiska professorn och performanceartisten Jillian McDonald.
– Med henne ska vi vara ute i en bokskog mitt i natten och det är 80 medverkande. Inklusive barn och hästar. Vi ska bussa ut publiken, åtta åt gången. Budgeten räcker inte till att jobba på det sättet i 20 föreställningar.
– Men jag tycker om att det vi gör är exklusivt, tillägger hon.
Exklusiviteten tilltalar uppenbarligen också publiken. Enligt Elin Lundgren är det alltid utsålt och det är en betydligt bredare grupp som kommer till Lilith än den som besökte den mer traditionella talteater som studion utvecklades ifrån.
– Då kändes det nästan som att jag kunde personnumret på alla i publiken. Men nu har vi även en stor icke svensktalande publik. Den växer hela tiden och de kommer från många olika kategorier. Vissa är äldre, 70 till 80 år, andra väldigt unga.
Även utövarna lockas av den intima miljö som dessa plattformar erbjuder. Den 7 och 8 maj får Weld flott internationellt besök av koreografen Jonathan Burrows och kompositören Matteo Fargion.
– Det är nästan för stort för Weld! säger Anna med ett skratt. Det är exklusivt för de skulle kunna dra mycket mer folk och spela mycket längre. Men de vill komma till Weld för att de vet att de kommer att få möta en intresserad publik som ger dem respons.
Fördelen med scenkonst som inte är upphängd på ord är just att det sällan uppstår språkförbistringar i mötet med publiken, som i sin tur slipper följa tradiga textremsor på skärmar. Föga förvånande därför att det framför allt är dansteatrarna som gått i bräschen när det gäller gästspel. Dansens Hus i Stockholm har exempelvis alltid grundat sin verksamhet på turnerande kompanier.
Om vi blickar framåt då? Förblir dessa scener fridlysta unikum i vår svenska scenkonstflora eller kommer deras frön att spridas för teatervinden?
Prognos: Fröna yr redan! Dels genom outtröttliga planterare av internationell scenkonst som Danjel Andersson (utnämnd till 2008 års tomtenisse i Nummer). Han står bakom bland andra Perfect performance- och Giessensyndrometfestivalerna och är den som inspirerat Uppsala stadsteaters Linus Tunström att arrangera den nyss avslutade Tuppfestivalen. I höst är det dessutom premiär för en permanent gästspelscen på en annan institutionsteater, Stockholm stadsteaters c/o-scen, som Nummer tidigare skrivit om.
Ytterligare exempel både bland mindre och större teatrar finns redan, se listan här nedanför. Och – om den ekonomiska lagstiftningen på området tillåter – lär fler följa.
Lisa Boda
(som denna vecka ska se Jerk av franska Gisèle Vienne som gästspelar på Dansens Hus samt Ten bush från Sydafrikas The Market Theatre som besöker Stockholms stadsteater.)
LÄNKAR
Går du ofta på någon av scenerna i listan nedan? Diskutera favoriter, utbud och önskningar i Nummers diskussionsforum
Läs Nummers krönika från internationella scenkonstfestivalen Tupp
Läs Nummers intervju med Gun Lund på 24 Kvadrat
Urban connection på Dansens Hus. Foto: Jean-Jacques Mahé
NÅGRA INTERNATIONELLA OCH EXPERIMENTELLA SCENKONSTTIPS I VÅR
– Det låter helt galet, som att vi inte har någon riktning överhuvudtaget! säger Anna Koch om Welds vårprogram. Men riktningen är att vara spretig. Så länge det skapar god energi och friktion så är det bra.
För att välja ur deras spretiga program – och bland fler gästspel, svenska och internationella – lusläs listan på vad du har att se fram emot i vår:
Lilith Performance Studio, Malmö
Den 28–30 maj visar kanadensiska professorn och performanceartisten Jillian McDonald resultatet av sitt månadslånga samarbete med Lilith Performance Studio mitt i natten, någonstans i en skånsk bokskog.
Inkonst, Malmö
Den 29 april visar Anna Liv Young sin provokativa Snövitföreställning, Snow White, där hon dansar, har sex med en dildo och sjunger till musik av Styx, Beyoncé, Mary J Blige och Pat Benatar.
Dansstationen, Malmö
Den 25 april smygstartar Dansstationen firandet av dansens dag och har öppen plattform för olika koreografer.
Den 28–29 april blir det ett gästspel från Belgien, Throwing rocks av Franziska Aigner och Gabriel Schenker, och ett från Italien, Takeya av Chiara Frigo.
Atalante, Göteborg
Den 2 och 3 maj presenterar Talat Samawi och Akito Company Teamets klagan, en föreställning om att vara kvinna under loppet av den mänskliga historien.
Den 7–9, 14–16 maj är det nypremiär för koreografen och poeten Gunilla Witts (Witt var med och startade Atalante) danssolo Karins krig, med Anna Westberg som uttolkare. Stycket handlar om Karin Boyes sista timmar i livet en kall aprilnatt 1941 på ett utsiktsberg utanför Alingsås.
Den 23–24, 26–27 maj experimenterar Bronja Novak Lindblad (Göteborg), Susanne Martin (Berlin) och Katarina Eriksson (San Francisco) hej vilt med mötet mellan traditionell folklig kultur och nutida improvisationskultur i Hoppalappa.
Pustervik, Göteborg
Den 24–25, 27–29 april gästar Teater Halland Pustervik med Blodsbröllop med nyskriven musik av Wildbirds & Peacedrums.
Den 14–17 maj huserar en HBT-festival på Pustervik, där bland annat Nummerfavoriten Rosa löften av Malin Hellkvist Sellén ingår i det digra utbudet.
Göteborgsoperan, Göteborg
På sin lilla scen satsar Göteborgsoperan på smalare expriment, såsom just nu pågående Alaska (fram till den 15 maj) av Gunilla Heilborn, den koreografiska allkonstnären som arbetar med dans, performance, text och film.
24 Kvadrat, Göteborg
Den 22–25 april är det dags för vårens gästcurator på 24 Kvadrat Originalet – koreografen Torbjörn Stenberg – att presentera sitt andra program för säsongen, Nordiska kvällar II. Under tiden är scenens grundare Gun Lund och Lars Persson på turné med 24 Kvadrat Kopian, just nu i Mimers Konsthall Mimers Hus, Kungälv.
Weld, Stockholm
Den 7–8 maj kommer koreografen Jonathan Burrows och kompositören Matteo Fargion och visar trilogin Both sitting duet (2002), The quiet dance (2005) och Speaking dance (2006).
Den 21–31 maj visas Altermode, en modeutställning med Bogomir Doringer curerad av Tomas Rajnai.
Däremellan sätts den första barnföreställningen på Weld upp, Pocketmonster, koreografi av Sanna Söderholm och musik av Jean-Louis Huhta.
Södra Teatern, Stockholm
Den 2 maj bjuder Emil Jensen och Sanna Persson på sorglig musik, skämt, viktig information och märkliga karaktärer i en gemensam show.
Den 8 maj kommer Astrid Hadad – som har kallats ett vandrande populärmusikaliskt museum – med en kabaret-musik-teater-föreställning.
Den 17–18 maj gästspelar japanska gruppen The Kita-ryu Oshima Noh Family för att spela no – en av de fyra klassiska teaterformerna i Japan – för svenska folket.
Den 28–29 maj blir det flamenco med världsstjärnan Belen Maya.
Kilen, Kulturhuset, Stockholm
Den 18 och 23 april, i föreställningen Festina lente (”Skynda långsamt”) ger Johanna Lageblad och Emma Söderbeck sin syn på samhället, stressen och pressen att prestera. Till det använder de inget mindre än dans, diktbaserade monologer, sketcher, egenproducerad musik, film och nycirkus.
Den 24 april kan man se en tryckeriperformance och hyllning till färgen svart, A black is a black is a black med Olivier Deprez, Alexia de Visscher och Miles O’Shea. Konstnären Olivier Deprez har byggt en speciell maskin som fungerar som ett tryckeri för svarta träsnitt och skådespelaren Miles O’Shea berättar historien bakom bilderna.
Dansens Hus, Stockholm
8–16 maj pågår festivalen Urban connection, som krockar den skolade dansen med popkonst och streetkultur. Det blir bland annat en battle night-final och franska Cie Rêvolution visar sin säregna mix av ballett och streetdance.
Moderna Dansteatern, Stockholm
(som är ambulerande c/o-scen under pågående ombyggnad)
Den 29 april låter MDT tillsammans med Dramatiska Institutet visa åtta nya verk skapade av Cullbergbalettens dansare.
Den 7–9 maj presenter Rasmus Ölme och Jean-Louis Huhta Modul på Färgfabriken.
Den rör sig mellan improvisation och koreografi på kollisionskurs med allt från digital filtrering till Rupert’s hot sauce. Kocken Marcus Doverud serverar en del av denna happening!
Den 5–7 juni på Telefonplan får de som är mellan 12 och 18 månader en riktig upplevelse. Oogly boogly är ett koncept från Storbritannien som plockats upp av Dansstationen och som nu turnerar mellan de fria dansscenerna i Sverige. Dansarna fångar upp och speglar varje rörelse, gest och ljud småttingarna ger ifrån sig. Resultatet blir en lek och en dansföreställning lika öppen som barnets sinne.
Norrlandsoperan Dans, Umeå
Den 26 april gästar Skånes Dansteater med Interference, en kväll med två unga, internationella stjärnskott – israelen Hofesh Shechter och finska Susanna Leinonen.
Den 6–9 maj pågår årets upplaga av scenkonstfestivalen Made, med egen webbplats.
Loading ...
