Det händer att en enskild konstnär bryter mot det vedertagna och skapar någonting helt nytt. Det är om sådana personer Torsten Ekbom skriver i sin nya essäsamling ”Experimentfälten . Han är född 1938 och har förutom kritik skrivit en mängd böcker om konst. Och även om han tar sig an ett mycket stort område – arkitektur, musik, litteratur, teater, film och filosofi – lyckas han faktiskt frilägga både de större sammanhangen och de oväntade detaljerna.
I essän om Charlie Chaplin gör Ekbom upp med myten, som odlades av Chaplin själv, att den berömda luffarfiguren var ett resultat av en snilleblixt, ett infall ur tomma intet, istället för frukten av en lång och ojämn process. Han menar att Chaplin bidrog till filmens utveckling genom sin förmenta enkelhet (som ofta togs för brist på originalitet) men i själva verket var ett mycket bestämt konstnärligt val. Utveckling är inte alltid synonymt med ett vilt formexperimenterande, kommenterar Ekbom. Det rena och osofistikerade bildspråket var hela tiden Chaplins intention. Utan några formmässiga specialeffekter skulle det vita clownansiktet lysa naket, tomt och vädjande ur filmens skuggor. Ofta blir uttrycket av föremål, av docka eller mekanisk tingest just det dråpliga.
Hos Becketts luffarfigurer återfinner Ekbom det dystra, tomma ansiktet, det mekaniska beteendet – till och med plommonstopet! Becketts utveckling går genom decennierna mot en scenkonst där uttrycken och deras möjligheter minimeras tills bara munnen och orden finns kvar på en i övrigt tom och mörk scen (som i pjäsen Not I). Ekbom tar konsekvent ställning mot regissörsteatern, där dramatikern har förlorat sin position på spelplatsen. Han håller Beckett om ryggen i kampen mot alla regissörer som enbart ser pjäser som utgångspunkter, råmaterial för egna konstverk. Och idag har ju faktiskt teatern blivit enbart en regissörernas spelplats, där både dramatiker och skådespelare har hamnat vid sidan av.
Ekbom skymtar redan Beckett i sin essä om Alfred Jarry, som skrev den berömda skandalpjäsen ”Kung Ubu” med urpremiär 1896. Jarry torpederade den naturalistiska teatern genom att göra skådespelarna till ett slags osannolika och osympatiska dockor. Men det var först på 1950-talet som den absurda teatern slog igenom och ”Kung Ubu” av många kom att räknas som själva urmodellen.
Om Jarry var den första dramatiska absurdisten, föreslår Ekbom Vsevolod Meyerhold som den första demonregissören. Meyerhold gjorde sina banbrytande uppsättningar under 1920-talet tillsammans med futuristen Majakovskij och konstruktivisterna Ljubov Povpova och Varvara Stepanova.
De drastiska uppsättningarna präglades av maskspel och influenser från commedia dell´arte. Hans ideér om teater var ett skarpt brott mot Stanislavskijs. Ändå fortsatte deras vänskap och Stanislavskij var den ende som vågade hjälpa Meyerhold genom att erbjuda honom en regissörstjänst på Konstnärliga teatern när han hamnade i onåd hos Sovjetregimen.
Det är roligt att det ges ut böcker av det här slaget och Experimentfältens essäer rymmer många guldkorn, långt ifrån bara i teaterns värld. Analyserna blir visserligen aldrig bråddjupa, men för den som är intresserad av att bredda sin kulturella bildning är detta en utmärkt och lättläst bok.
Loading ...
