Explosiv stillhetSvärta och sorg finns det gott om i Stillheten. Men också mycket galghumor. Som alltid i Noréns pjäser. Foto: Carl Thorborg
Recensioner [2011-02-21]

Explosiv stillhet

Stillheten av Lars Norén
Scen: Stockholms stadsteater
Ort: Stockholm
Regi: Eirik Stubø
Scenografi: Kari Gravklev
Ljus: Ellen Ruge
Kostym: Kari Gravklev
Mask: Maria Lindstedt
Medverkande: Katarina Ewerlöf, Michael Jonsson, Magnus Krepper, Sten Ljunggren, Maria Salomaa
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Länk: Stockholms stadsteater


recension/teater. Lars Noréns Stillheten är den sista pjäsen i trilogin som börjar med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, alla skrivna på 80-talet. I Eirik Stubøs regi på Stockholms stadsteater utkristalliseras det tidlösa i tematiken, tycker Ylva Lagercrantz Spindler som har varit i Norénland och njutit av ett absolut gehör.

Scenrummet är genialt i sin enkelhet: ett golv fullt av utspridda manussidor. Också den sjaviga neonskylten, ”Standard hotell”,  där dessutom O:et har slocknat  för länge sen.
   Men mer i linje med pjäsens innehåll vore det om E:et hade slutat lysa. För hot är på många sätt ett ledord i Noréns familjedrama från 1986. Verbala hot mellan föräldrar och barn i denna dysfunktionella familj, men också yttre hot. Som en hotande konkurs och det hot som mammans obotliga cancer genererar.

Någon stillhet är det däremot inte frågan om, utan snarare lugnet före stormen dessa heta sommardagar i mitten av 60-talet. För här möter vi en familj som sjuder av frustration och där oförmågan att kommunicera med varandra är det enda gemensamma släktdraget: Pappans oförmåga att kommunicera med sin äldste son Ingemar, Ingemars oförmåga att kommunicera med sin lillebror John, Johns oförmåga att kommunicera med sin döende mamma och pappans oförmåga att ens kommunicera med sig själv och så vidare.

Michael Jonsson är ett fynd som den neurotiske drömmaren och poeten John som här mer än någonsin framstår som en despotisk Hamletgestalt med Oidipuskomplex. Liksom han är en maniskt babblande mytoman som troligtvis hade fått diagnosen adhd om han hade funnits på 2000-talet. Jonsson inte bara gestaltar John utan är John. Det här är en skådespelare man vill se mer av framöver.

Men nu talar vi 60-tal. När jazzen flödar och allt är till synes möjligt för den generation 40-talister som pjäsens John och Ingemar tillhör. Ingemar, strävt och ruffigt gestaltad av alltid lika intressanta Magnus Krepper, en händig kille som kanaliserar sina känslor via saxofonen och intresset för jazzmusik är också det enda som egentligen förenar de två annars diametralt olika bröderna.  Sedan mamman Lena (Katarina Ewerlöf) som tillhör den uppoffrande och tigande generationen som var ung under andra världskriget och inte är van att tala känslor. Medan pappa Ernst, som Sten Ljunggren lyckas återge som både charmig och vidrig, väljer att svälja dem med sprit.

Det här är verkligen skådespelarnas föreställning och regissören Eirik Stubø ger dem också det utrymmet i en föreställning där de fyra karaktärerna, tack vare Lars Noréns absoluta gehör får språket, mer framstår som noter i ett partitur, där notbladen ligger utspridda på golvet som vore det en repetition vi betraktade.

En enda praktisk invändning är att föreställningen, trots att texten är nedstruken, är väldigt lång – drygt tre och en halv timme. Det tär på såväl sittfläsket som koncentrationen, men förtar i slutändan inte helhetsupplevelsen som är en kvälls kvalitativ teater på bästa sändningstid.

Ylva Lagercrantz Spindler

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (15 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare