Hur är det egentligen med de manliga genierna och deras egon stora som hus? Och de kvinnliga dito som skapar medan middagen står i ugnen eller under de förtrollade timmarna mellan barnens läggdags och ens egen oundvikligen krasch in i sömnen? Är det en myt?
Konstnärsnämnden presenterade i dagarna en rapport som förtjänstfullt undersöker just de frågor som avgör: inkomster, bidrag och familjebildning. De skriver:
“Generellt kan man säga att kvinnorna återfinns tydligast i de lägre inkomstskikten och ju högre inkomstklass ju färre kvinnor”.
Följt av
“Teaterområdet har de högsta medianinkomsterna. Här finns också den tydligaste skillnaden mellan könen”.
Och
“Konstnärligt yrkesverksamma är generellt mycket högutbildade. Kvinnliga konstnärer tenderar att vara högre utbildade än konstnärligt yrkesverksamma män.”
Inte särskilt upplyftande, men helt i linje med de inkomstskillnader som finns i resten av samhället. Välutbildade kvinnor tjänar sämre än mindre utbildade män.
Men konstområdet sticker ut på andra sätt. De kvinnliga konstnärerna har större förmögenheter än kvinnor i allmänhet, 323 650 mot 147 022. De är dessutom större än de manliga konstnärernas som ligger på 234 089 i genomsnitt. (Siffrorna är från 2007)
Och då letar sig klassfrågan in i jämställdheten. Att det främst är de kvinnor som redan har sin ekonomi tryggad, som kommer från de högre samhällsskikten, som vågar satsa på konsten. Av ekonomiska skäl men, tänker jag, också för att de fostrats in i ett självförtroende som vågar utmana normer.
En annan fråga som särskiljer konstnärer från män och kvinnor i allmänhet är hur många barn man får. ”Manliga konstnärer hade år 2008 fler barn än män i hela befolkningen. Kvinnliga konstnärer hade färre barn än kvinnor i hela befolkningen.” Och då räcker inte den ekonomiska otryggheten som förklaring – den är ju lika stor för män – är det fortfarande det där egna rummet som saknas? En mycket mer begränsad möjlighet för kvinnor att stänga dörren om snoriga barnnäsor och skitiga vällingflaskor och bara skapa?
Men här finns ljusglimtar också. Inom teaterområdet är skillnad i uttag av föräldrapenning väldigt liten mellan män och kvinnor, mindre än i befolkningen i övrigt. Jag väljer att se det som att en ny generation teaterpappor inte går med på den gamla myten av hur en äkta teaterman beter sig. En generation som vill bevisa att också de kan memorera monologer mellan pannkaksvändningarna.
OBS! Nummer förbehåller sig rätten att dra slutsatser ur statistiskt material utan att fråga Lena Endre om lov.
Läs hela rapporten här
Loading ...
