Även om rösten är det mest framträdande i spoken word är Shortman en mycket fysisk poet, lika subtilt som intensivt ger hans kroppsrörelser energi och klangfärg åt det poetiska budskapet. Det är ett modigt budskap som går emot streetkulturens machismokultur. Med humor och glimten i ögat spelar han ut sin ”gullighet” (ja, han är faktiskt liten & söt) som balanserar det engagemang och den självutlämnande nakenhet som genomsyrar poesin. Föreställningens klimax är en dikt som är en svidande uppgörelse med manssamhällets kvinnoförtryck, en dikt vars innehåll går rakt in i hjärtat.
Rörande och komisk koreografi
Något mer konventionell är streetdansaren Kwesi Johnsons val av ämne, en misslyckad utekväll. Föreställningens verkliga behållning är Johnson själv som är en spännande dansare och fysisk artist med en skönt avslappnad utstrålning som lyckas integrera streetdansens (boogaloo och poppin) beståndsdelar i en koreografisk helhet. Det var berörande och komiskt men jag undrar ändå varför han väljer att skildra en man som i sin Aloeveradoftande röda kostym har mer gemensamt med Lasse Åbergs Stig Helmer än Johnsons egen generation.
Akrobatiskt från Korea
Men när jag senare ser Project Soul från Sydkorea framstår Johnsons föreställning som både nyskapande och djupsinnig. Project Souls dansare verkar trots namnet på gruppen enbart inriktad på att visa upp koreograferade akrobatiska trix med rötterna i asiatiska kampsporter. Det är snyggt, spektakulärt och i det närmaste själlöst.
Loading ...
