Vi kliver rakt in i en liten konstnärsateljé. Mot allt det vita kontrasterar några röda stolar och en grönnött sammetssoffa, men i blickfånget hamnar främst väggarnas svartvita teckningar av fotogenlampor – som en ödesmättad varning om vad som ska komma att hända.
Den här scenografiska lösningen (av Peter Holm) är också en berättarteknisk sådan. Som för att komma runt det grundläggande mansperspektivet i August Strindbergs Fadren har regissören Philip Zandén och dramaturgen Susanne Marko gett pjäsen en ny ramhandling.
Fadren (här moderniserat till Fadern) skapades som ett desperat svar på Henrik Ibsens Ett dockhem och Vildanden och för att ”visa att det är mannen det är synd om i dessa könskampens tider”, skriver Marko i programmet. Så genom att låta den vuxna Bertha se tillbaka på handlingen som sin historia vill teaterteamet i stället förstärka barnperspektivet i denna världskända vårdnadstvist.
Det är en kvick konceptidé som man snabbt tar in – Berthas rekonstruktion av familjeminnen, fotoalbum och fantasier som ska bli till ett konstverk, ett pappaporträtt, kopplar till ett populärt litterärt grepp av biografisk fiktion som hos exempelvis Helena Henschen. Och som man tycker om: lätt eftertänksamma Josefin Ljungman tecknar flyhänt både Bertha och Berthas tuschteckningar i storformat.
Men även om just det här tillbakablickandet kanske skulle kunna motivera en viss gammaldags teatralitet så känns själva uppsättningen efter hand alltför traditionell. Det finns en stelhet och ojämnhet i spelet, som gör Kjell Bergqvists ryttmästare och Eva Röses Laura till alltför tunna figurer, trots textens möjligheter till motsägelsefullhet och komplexitet i personporträtten.
Det är inte förrän i andra aktens mer expressiva och experimentella upplösningskaos – den brinnande fotogenlampan har kastats, ateljéväggarna har öppnats mot mörkret och tvångströjan dras fram – som något känslodjupare kan förlösas.
På näthinnan fastnar annars en fantastisk liten scen i första akten där Bertha sitter mellan sina föräldrar i den gröna soffan och de alla tre spelar fram dragkampsdramatiken med endast handrörelser och blickar: en sorglig ögonblicksbild av skilsmässohelvetet.
Loading ...
