Loes filosofihumoristiska monolog görs av en man (spelad av Tobias Morin) med vattenfobi som får ett uppdrag att göra en broschyr om de tusen sjöarnas land, fast han aldrig satt sin fot i Finland. Han behöver pengarna och kan inte tacka nej. Beväpnar sig med lögner och skjuter broschyrtillverkningen ifrån sig på alla tänkbara vis.
Min oro för att detta teaterprojekt lätt skulle kunna haverera bottnas i att romanens form, med gränslösa utvikningar i bisats på bisats, känns svåröverförd till scenen. Men Peder Bjurmans och Peter Reichhardts dramatisering (som tidigare satts upp i Köpenhamn) är rättvis och klippen i händelseförloppen snyggt gjorda. Bortsett från någon översättningsmiss har Ögonblicksteatern alltså inte tagit sig vatten över huvudet inför denna norskfinska Sverigepremiär.
Den fria Umeågruppen väljer i sin lansering att återanvända beskrivningen ”en neurotisk monolog”, som hängt med romanen sedan utgivningen 2001. Men jag skulle helst vilja kalla uppsättningen neuromantisk. För det är en charmig gestaltning av den stressrelaterade livskrisen som Tobias Morin gör när han släpper loss som fisken i textens kedjor av resonemangsflöden. Publiken och två pappdockor i naturlig storlek blir hans motspelare.
I scenen på turistmässan, där huvudpersonen skyggar för folkhavet och rör sig i en försynt cheerleaderkoreografi med finska vimplar i händerna, framstår den kostymklädde Tobias Morin som en tänkbar lillebror till en annan känd, norsk och socialt kufisk figur – Elling. Med skillnaden att Loes kuf utvecklas påtagligt till en handlingarnas man. Han räddar både sig själv och en medmänniska på glid in i nationalsocialistiska träskmarker genom direktpolitisk aktivism. I gul kanot.
Det är en rolig föreställning med många absurda och djupt mänskliga vändpunkter. Loes naivistiska förmåga att utmana den politiskt korrekta gränsen kommer till sin rätt när Morin växlar spelriktning och emellanåt tar fram stand up comedy-mikrofonen. De varierade greppen lockar till eftertänksamhet såväl som skratterapi.
Men Svante Grogarns scenografi är inte lika rolig. Eftersom skådespelaren nu äger den rätta spellusten för uppdraget och neuroserna rör sig inom den allmänmänskliga svängradien stör dekoren mer än den tillför. För när fondväggen visar upp fotograferade, blöta persienner, en mycket förutsägbar, funktionell väggdusch samt en lägenhetsdörr i barnstorlek får det inte bara till effekt att övertydligt poängtera vår hjältes svajiga verklighetsuppfattning. Det är också att placera såväl publiken som en ung, sevärd skådespelartalang under överförmyndare.
Loading ...
