Loa Falkman är ett paradexempel på den sanna, tidlösa artisten. Hemligheten är inte bara hans precision och generösa känslodynamik. Det är framför allt hans förmåga att lyssna.
De övriga sångarna och orkestern hörs också genom Falkmans ansikte. Hans kropp bildar en organisk helhet med musiken.
Falstaff bygger på William Shakespeares pjäs Muntra fruarna i Windsor. Den överåriga charmören Falstaff försöker förföra flera fruar samtidigt, men de avslöjar honom och lurar honom i sin tur. Komiska operor åldras tyvärr ofta med sämre värdighet än sorgliga. I den här uppsättningen är det svårt att känna särskilt mycket sympati eller intresse för de platta karaktärerna.
Winsors muntra fruar är först beredda att gifta sig med den adlige Falstaff för att få en titel, men vänder på en femöring och samsas sedan glättigt om att lura och förnedra honom. Borde det inte finnas ett uns av bitterhet eller åtrå kvar?
Sångarna kämpar här också med en stökig och konstlös bakgrund. Det krävs stor utstrålning för att framträda tydligt i spräcklig kostym mot ett spräckligt sceneri. Ljuset ligger ofta lika starkt över hela scenen och hjälper inte heller till att lyfta fram personerna.
Föreställningen får ett lyft i andra akten. Med utklädda nymfer och andar i en nattlig skog påminner den om Shakespeares En midsommarnattsdröm. Här finns bitvis en poetisk surrealism, som till exempel hos Ofelia Salas svävande skira älvdrottning. Slutet är också charmigt, där hela ensemblen stämmer in i Tutto nel mondo è burla, ”Allting är skoj på jorden”. Då blir det också lite skoj, en liten stund.
Länk:
Se filmklipp från föreställningen på Operans webbplats.
Loading ...
