I öppningsscenen finns allt på plats: den fulla whiskeyflaskan, den nedsuttna Chesterfieldfåtöljen, den akademiska universitetsmiljön och inte minst, det bittra och alkoholiserade paret och de försummade barnen i en evig kvicktänkt vendetta.
Visst känns det igen? I Edward Albees Vem är rädd för Virgina Woolf?, i Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt – och i en svensk förlängning, i Lars Noréns alla åttiotalsdramer som Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Jag blir inte klok på om Tracy Letts har skrivit den här pjäsen just som en hyllning till sina pjäsförfattande föregångare och landsmän eller om det handlar om en omedveten textsampling.
Att Marie Göranzon spelar den tablettmissbrukande Violet Weston, med äkta maken Jan Malmsjö som scenmaken Beverly Weston i regi av Stefan Larsson, gör att den frekventa teaterbesökaren blir än mer förvirrad. Minns exempelvis Marie Göranzons oförglömliga porträtt av morfinisten Mary i Thorstens Flincks regi av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1998 och Larssons uppsättning av samma pjäs på samma teater 2006 – och hjärnan blir en Kökkenmödding. Kanske är dessa referenser i sin tur en blinkning till det teaterhistoriska förflutna från regissören Stefan Larssons sida.
Oavsett vad så är det skickligt skrivet respektive iscensatt av generationskamraterna Larsson och Letts. Och en riktig punschpralin för kvinnliga skådespelare att knapra på.
Och det här är verkligen kvinnornas pjäs. Eller? För visst har de många roller, men vilka roller sen: klimakteriesvallande, tablettmissbrukande, elaka och bittra. Alltmedan männen, bredbenta och gubbslemharklande, framställs som tafatta offer i periferin. Inte minst den store patriarken, Beverly (Jan Malmsjö), som försvinner från scenen redan efter första akten, men ändå fortsätter att vara dramats huvudperson pjäsen ut.
Kvinnorollerna är ändå de man bär med sig, inte minst Marie Göranzons magnifika och imponerande framställning av bitterheten personifierad. Och Ingela Olsson som är den som lyckas smuggla in en dos sann svärta på Dramatens scen med sitt rollporträtt av dottern Barbara, som i en slutscen på ett smärtsamt sätt blir både mamman och pappans svarta sidor. Likaså är det lätt att älska Kristina Törnqvists jagsvaga mellansyster Ivy. Mer skum är rollen Johnna (Shaghayegh Esfandyari), en ung flicka med indianursprung som anställs av paret Weston som hushållerska för att gömmas undan på vinden, lite på samma sätt som Amerika gömmer undan sitt blodiga ursprung i sitt undermedvetna.
Men trots ett förnämligt ensemblespel saknar jag alltså en nutidsförankring som kanske finns i texten, men tyngs ner av den övermöblerade scenografin. Att musiken som spelas (som vanligt) är Miles Davis och jazzgrabbarna från förr gör också sitt till för att uppsättningen ska kännas alltför förutsägbar och lite otidsenlig.
Men kanske är det familjen som är tidsmarkören? Den krackelerande kärnfamiljen satt på scenen som någon som även den är förpassad till vinden i en era när mamma-pappa-barn-konstellationen är exotisk snarare än norm och föremål för freakshowprogram som TV4:s Familjen Annorlunda. För i dag är det nog få som vill stanna i ett liv som innebär så mycket umbärande, smärta och instängdhet som det traditionella familjebyggets. Och vars konsekvenser dras till sin spets i just En familj.
Loading ...
