”En gillestuga är en plats där man umgås, tittar på tv och dricker läsk.” Isidor Tokars Fader försöker övertyga sin dotter om att det mögeldoftande rummet i källaren faktiskt är riktigt trivsamt. Varför skulle folk annars välja att umgås där?
Dottern Habibi (Petra Hultgren) är rasande och är inte fullt lika övertygad. Helst av allt hade hon velat stanna kvar i hemlandet och hos sin älskade, den skönlockige Malek. Kvar i hemlandet är också modern, som strax ska komma efter genom den människosmugglande farbroderns (Rafael Pettersson) omsorger.
Dramatikern Vanja Isacsson har med sin nya pjäs Jag äger Malmö velat fokusera på vad som händer med en människa som tvingas att flytta eller fly från en plats till en annan. Är det möjligt att helt och hållet förbli en hel människa, eller är en del av en själv kvar på den plats man lämnat?
Skådespelarna kämpar hårt för att blåsa liv i Isacssons manus som ibland tenderar att bli högtravande, speciellt i de sekvenser där skådespelarna ska skildra sina karaktärers inre tankar och drömmar.
Men jag fångas, trots den i bland för teatraliska regin (Karim Rashed). De tre karaktärerna berör mig, men snarare när de befinner sig i vardagsdramatiken än när de gör sina inre monologer. Det som främst fångar mitt intresse är de tre individernas inbördes relationer – det är där pjäsen lever.
Det finns också en fjärde karaktär, modern, som det bara talas om i början av pjäsen men som får fysisk gestalt i slutet i en kort monolog där hon klargör för familjen att hon tänker stanna i hemlandet och varför. Och då bränner pjäsen verkligen till. Den elden hade jag velat se mer av.
Loading ...
