Kan man fånga ett ögonblick? Alla minns vi brottstycken av vårt liv, mer eller mindre viktiga – samtal som rycks ur sitt sammanhang, kanske den första kyssen, en onödigt hårdhänt kommentar. Ibland är det starka, livsavgörande minnen, ibland ögonblick som vi själva inte kan begripa varför de har etsat sig fast i vår hjärnbark.
Vad händer då med alla ögonblick vi inte minns? De som bara passerar. Som de 52 sekunderna i hörnan Torkel Knutssonsgatan/Hornsgatan, då ett antal trafikanter går över gatan, några bilar kör förbi. I The Archive of moments är just dessa 52 sekunder filmade, för evigt (?) bevarade och möjliga att åter och åter uppleva. Vi får se denna sekvens på projektionsdukar i Fylkingens öppna scenrum, men före dess får vi händelseförloppet berättat för oss: ”En kvinna i svart kappa går mot rött, plötsligt kommer sex taxibilar åkande, ingen tar ut pengar i bankomaten”. Under tiden på duken: livefilmade modellfigurer utplacerade framför ett foto av gathörnet, konturlösa personer, som i sin anonymitet skulle kunna var du, jag, vem som helst.
The Archive of Moments eller Ögonblicksmuseum är andra delen i en trilogi om tid. Del ett – Grow in the Dark, framfördes på MDT 2011 och på Fylkingen i november 2012 (se Nummers recension). Den nya föreställningen är i mångt och mycket en meditativ tillställning, där musiken (som ju också är uppbyggd av ljudögonblick) rör sig mellan elektronica, rytmer, jazzinfluenser och där vi sitter utplacerade på fällstolar i rummets mitt, medan musikerna/filmarna/skådespelarna huvudsakligen befinner sig längs sidorna.
Benjamin Quigley är vår ciceron på resan. I detalj redogör han för en frukosts alla ögonblick och rabblar pseudovetenskapliga fakta som om han stod inför ett läxförhör. Med sitt akademiska förhållningssätt är han den korrekt klädde bibliotekarien i ett kartotek av arkiverade ögonblick. Men också någon, som iförd fjädermask, utstuderat utför en rörelseritual över golvet, en ritual som fotograferas och dokumenteras som en bildsvit.
Av olika anledningar skriver jag den här recensionen några dagar efter att jag har upplevt The Archive of moments. Under dessa dagar har min vardag delvis hamnat i nytt ljus; bankomaten som meddelar ”Ett ögonblick” innan den matar ut mina pengar, kyparen på lunchrestaurangen som ber mig och kamraten att vänta ”en sekund” på att beställa, men i själva verket är borta, låt oss säga, en minut för att duka av, torka och bjuda gäster till bordet bredvid. Vad gör jag av dessa ögonblick, dessa sekunder?
Benjamin Quigleys undervisande röst ekar i mitt inre och jag fortsätter att dechiffrera ögonblickets mysterier, fortsätter att reflektera över att nuet är förgängligt och snart förpassas till ett minne – om ens det. Det är som en experimentell mindfulnessövning, en påminnelse om att vara närvarande i den stund som är just – nu!
* Allmänheten uppmanas att donera sina egna minnesvärda ögonblick efter föreställningen. Bidrag kan också lämnas här.
Loading ...
