Tre unga män i en fängelsecell, avklädda inpå bara kalsingar och linne. Britsar i ena hörnet, vatten och bröd i det andra, publiken tätt inpå. Det finns förutsättningar för ett explosivt och svettigt närgånget thrillerdrama här.
Dit når inte Knivkulturs och Kitten p. projects uppsättning av Kylen.
Föreställningen börjar med en trevande dans innan skådespelarna vaknar upp i sin fängelsecell och intar sina roller. Michaels (Emil Kekonius), Jasper (Rasmus Gisby) och Gregory (Alvaro Ovalle) sitter dömda för att ha mördat Jaspers fru. De är alla tre inblandade, inte minst intrigmakaren Jasper, men vill inte kännas vid det.
Det är en hård värld av maktkamper, svek, rå sexualitet och manliga hierarkier där det inte finns plats för känslomässiga blottor. En värld där det är helt i sin ordning att en grabb pekar sin lekpistol rakt upp i ansiktet på sin mamma – hon svarar med att pussa kolven.
Fängelsescenerna, själva navet, bryts upp av andra scener som smidigt växlar mellan historia och nutid – två utsatta soldater i amerikanska inbördeskriget, en gestaltningsmässigt krävande tortyrscen som inte heller blir tillräckligt otäck och en avslutning med Knutbyvibbar hos en religiös sekt med en utflippad sektledare.
Amerikanska Megan Terrys pjäs har bitvis fin snärt i sina hårdkokta, tragikomiska repliker. Och skådespelarna satsar rejält, men fyller inte riktigt ut sina rollkostymer, lyckas inte alla gånger ladda rummet mellan sig där det behövs, även om här finns några scener där skådespeleriet lossnar.
Som när Jasper och Michael förvandlas till fjollor, utan minsta överspel. Ledigast i gestaltningen känns Emil Kekonius.
Jag gillar i och för sig den här föreställningens prövande hållning – hur man visar olika fasetter av ett tema, i det här fallet främst manlighet, och då framför allt manlighetens baksidor.
Men Kylen säger mig inte något direkt nytt om ämnet, visar mig inga oväntade bilder.
Loading ...
