John Kanders, Fred Ebbs och Bob Fosses sjuttiotalsmusikal Chicago byggdes på verkliga händelser som ägde rum 1924 i staden med samma namn. Där i fängelset möter Roxie Hart – som bragt sin älskare om livet eftersom han inte lyckats göra henne till stjärna – artisten Velma Kitty, och båda anlitar den självgoda men briljanta advokaten Billy Flynn för att undkomma dödsstraffet.
Denna mordiska satirmusikal – om en tillvaro där allt handlar om att få så mycket publicitet som möjligt och ingenting är otillåtet i den smutsiga jakten på kändisskapet, och kanske också friheten – har på Linneateatern några stora fördelar och en nätt nackdel.
Till fördelarna hör att crewet bakom föreställningen verkligen vet vad de pysslar med: Jonas Fuchs scenografi är fängslande, Sonja Gubes koreografi förförisk och Robin Karlssons kostym uppseendeväckande – där advokaten Billys rosa underställ chockerar mest.
Men framför allt är ju musiken i Chicago rent brottsligt medryckande, och orkestern framför under kapellmästaren Staffan Staverts taktfasta ledning de klassiska låtarna inför en smittande entusiastisk publik: alla verkar känna någon på scen så det tjoas och hejas så fort lamporna slocknar och ridån går upp.
Susanne Peterssons Roxie Hart har en charmant utstrålning och känns som en äkta blondin under sin röda peruk. Pernilla Karlsson som Velma Kitty har en pipa som inte går av för hackor – men ett knepigt minspel. Tobias Kandenäs advokat är skönt sliskig när han glassar omkring som den gräsligt stolta tuppen i hönsgården – men spelet är något överdrivet.
Agerandet på det stora hela är helt enkelt yvigt och uppskruvat, med övertydliga gester och teatraliskt uttal. En pösigt uppblåst stil som oftast håller sig på den underhållande sidan om gränsen.
Men mot slutet pyser en del av luften ur när hela föreställningens tempo sjunker – trots eldslukare, jonglering och den skojiga snabbresumén i början av andra akten.
Loading ...
