Rörigt om fans

Fredrik Strages bok om fanskultur har blivit en skräpshowig familjeföreställning med ”något för alla”, konferencier, applådskyltar och läsk i pausen. Man har satsat mer på det dramatiskt skruvade tilltalet än det dokumentära, och förstärker närvaron med hjälp av ett liveband på scenen. Och visst, det är som ofta på Orionteatern bra drag när man är mitt uppe i riviga dans- och sångnummer. Abbaplatåklackarna i taket och snabba moonwalkmoves.
   Uppenbarligen har regissören Stina Oscarsson känt lust att förstå och visa något om vår konsumtions-, populärkultur- och kändisfixerade tid genom att närma sig den här masshysterin via de individuella öden Strage vaskat fram. En samling passionerade, alternativt fanatiska, personers historier visualiseras med både humor och allvar, med psykologiska analyser och jämförelser med religiositet.
   Men jag är ändå inte säker på vad jag ska ha förstått när jag lämnar salongen. Det som en välskriven intervju- och reportagebok kan ta tid på sig att kretsa kring verkar här bli för mycket för en kväll på en teaterscen att fånga in. All text som ska förmedlas, i så många olika berättarlager och med så många olika röster, i en inramning och ett spel som bitvis har problem med riktningen, gör till slut föreställningen alldeles för texttung och lika rörig som scenografin. Fast antagligen inte lika avsiktligt.
   Men några prestationer går rakt igenom, till exempel kraftfulla Anna Maria Käll och smashing Shima Niavarani. Det är ett smart och lyckat drag att inleda och avsluta med Niavarani, som verkligen kan konsten att kanalisera energi och fokusera en publik.