Göteborgsoperan har på sistone varit i fokus för en infekterad debatt mellan chefsdramaturgen Göran Gademan och kritikern Gunilla Brodrej, där den senares kritik mot den alltför manliga synen inom operan lett till verbala sexuella påhopp. Det är därför med blandade känslor jag går in i den stora, båtliknande byggnaden i Göteborgs hamn.
Och visst är det en manlig regissör – Christof Loy – även för kvällens föreställning. Göteborgsoperan har i stort sett aldrig haft någon kvinnlig regissör. Men några sexuella övergrepp eller något överdrivet manligt perspektiv syns inte till på scenen denna gång. Däremot vädras 1800-talsmässigt unkna åsikter i programmet, om ”modern som monster” och ett ”moderligt-kvinnligt hål /…/ som en dödlig fälla”.
Lucrezia Borgia bygger på en pjäs av Victor Hugo om den verkliga 1500-talspersonen med samma namn. Hon tillhörde en mäktig italiensk släkt och sägs ha förgiftat flera av sina äkta män och andra omkring sig för att öka sin makt. Operan börjar med att Borgia (Katja Levin) för första gången återser sin numera vuxna son, Gennaro (Bülent Bezdüz), som hon lämnat bort som spädbarn. När han av sina vänner får veta att hon är en mördare vill han inte längre ha med henne att göra. Hon hämnas genom att förgifta hans vänner, men även Gennaro råkar svälja giftet. När sonen dör orkar inte heller Lucrezia leva längre.
Vissa grepp återkommer ofta i Göteborgsoperans uppsättningar – ett sterilt grått fyrkantigt scenrum och en drös herrar i anonyma svarta kostymer. Jag antar att det är tänkt att ”bryta mot operakonventionen”, men nu har det upprepats så många gånger att det har blivit en konvention i sig. Här bjuds vi alltså inte på några venetianska gondoler eller praktfull 1500-talssammet. Istället är det en avskalad teater i teatern, med bara några pinnstolar som rekvisita. Ibland fungerar konceptet bra, som när scenen plötsligt fylls av klonade hantverkare med blåställ och svarta mustascher eller när Borgias man Don Alfonso (Mats Persson), förgäves försöker jaga strålkastarljuset under sin hämndaria. Men ibland blir det bara plumpt, som när en kör i tokroliga kläder dyker upp och kvaddar Borgias självmordsaria.
Den turkiska tenoren Bülent Bezdüz är fantastisk i rollen som sonen Gennaro. Hurra! Hans varma och glada ton är helt avslappnad, kanske som Jussi Björling skulle ha låtit om han hade varit lycklig. Bezdüz formar sina toner lika elegant som finsnickaren putsar sin mahogny. Han lyckas också gestalta den något fjantiga regin och snurrar runt och hoppar hage med en förtjusande naivitet. Tyvärr hade han premiärkvällen (tillfälligt?) problem med höjden, där rösten ofta krympte ihop. Likadant är det med Lucrezia Borgia själv, paradrollen som supersopraner som Montserrat Caballé och Joan Sutherland tidigare har gjort succé med. Riktigt den nivån når inte ryska sopranen Katja Levin. Hon har en härligt mörk botten, men i mellanläget och på höjden sväljer hon delar av klangen.
Gennaros bästis, byxrollen Orsini, görs av Ann-Kristin Jones. Med sin vackra, självklara röst är hon den som når ut allra bäst. Även herrkören i sina tråkiga byxor har en väldig klar klangkärna. Orkestern spelar känsligt, men bitvis lite väl försiktigt. Jag hade gärna hört dem ta ut svängarna en liten bit till.
Lucrezia Borgia är väl värd att gå och se, framför allt för den ljuvlige Bezdüz skull. Och för de humoristiska inslagen som ibland är riktigt skojiga.
Loading ...
