– Någonstans i världen precis just här på en äng full med tusenskönor under en himmel full av stjärnor står ett litet cirkustält, säger skådespelaren Tobias Morin.
Han, Ellenor Lindgren, Nina Vahlberg och Carlos Jacobo följer varandra hand mot höft och låter texten till Pojken och Stjärnan flyta fritt mellan de halvfärdiga kulisserna i Lilla teatern i Umeå. Det är 22 dagar kvar till Ögonblicksteaterns premiär.
– Såna här övningar gör jag med allt material för att frigöra texten från de första uppfattningarna om vad den betyder. Det skiljer sig inte mellan barn och vuxenteater. Jag gör samma sak med Norén, säger regissören Svante Grogarn.
Ögonblicksteatern firar 30-årsjubileum i år. Just nu är de den enda fria grupp i Umeå kommun som helt och hållet inriktar sig på barnteater.
– Målet för Umeå är att vi ska bli norra Europas bästa barn- och ungdomskulturstad. Kan du tänka dig 22 stycken politiker från olika håll enas om en sån sak? Det är ganska fantastiskt, säger Umeå kommuns kulturchef Monica Sparby.
Dubbla budskap
Men Ögonblicksteatern kommer troligen att få ett mindre verksamhetsbidrag från kommunen nästa år. Första förslaget var en halvering av den knappa miljonen men nu blir verksamhetsbidraget, om nämnden tar förslaget, i stället 760 000 kronor.
– Vi tycker det är så konstigt när man samtidigt på alla andra plan fattar beslut om barnperspektiv; i regeringen, i kommunstyrelsen i Umeå och så Umeå kommun som vill vara norra Europas barnkulturcentrum – man frågar sig om det bara är på pappret, säger Ögonblicksteaterns producent Nina Björby.
Kulturförvaltningen i Umeå har ett internt mål att alla barn ska få en konstupplevelse varje år. Dessutom har politikerna bestämt att alla beslut i hela kommunen ska ha en barnkonsekvensbeskrivning.
– Det är mycket större än att man bestämmer att varje barn ska se en föreställning per år. Man tar inte ett enda beslut utan att man frågar sig: Har vi nu tagit hänsyn till ungarna? Man jobbar med Barnkonventionen som kompass, säger Monica Sparby.
Men kulturförvaltningens ramar är begränsade:
– Att barn och unga ska komma i första rummet innebär också att det måste kunna ske förändringar. Alla bidrag kan inte vara bestämda, då är de fria grupperna inte fria, då har de blivit institutioner. Pengarna måste tas någonstans ifrån och eftersom 75 procent av vår budget går till barn och unga så drabbar det paradoxalt nog även barn och unga, tillägger hon.
Från noll till tjugo i Luleå
År 2003 hade Umeå kommun drygt 80 kronor per barn för barnkulturarrangemang. 27 mil norrut hade Luleå kommun år 2003 40 kronor att köpa teater, dans och konserter för. Under 2004 var anslaget 0 kr och nästa år går man den gyllene medelvägen och halverar 2003 års budgetpost för inköp av professionell scenkonst för barn. Den nya nivån blir då 20 kronor per barn och år.
Kulturskolan står för inköpen i Luleå och har haft som mål att ge alla barn en föreställning varje år. Målet blir nu snarare en föreställning vart tredje år och inköparna försöker lappa och laga. Kan man samarbeta med andra arrangörer? Lägga föreställningar när barn kan cykla och på så vis spara in på bussbiljetten?
– Den här gruppen är kreativ men det är väldigt lite pengar att hantera, säger Kulturskolans chef Monica Karsbrink-Lövbom som önskar en debatt på en högre kommunal nivå och politiska mål för barnkulturen.
Dan Swärdh från Teater Scratch i Luleå suckar uppgivet:
– Sanningen är att det här är inga stora beslut i kommunen. Det finns inga partier som reagerar på de här besparingarna och hur det drabbar barnteatern.
En post i budgeten eller en utvecklingsfråga
Teater Scratch drabbas hårt av kommunens besparingar. Luleå är den största kommunen i Norrbottens län och står för en stor andel av spelningarna. De andra kommunerna är väldigt små: de cirka 2 200 barnen i grundskolan i Kalix kommun har man snart spelat för. Men det som för kulturnämnden bara tycks vara en av andra poster i Kulturskolans budget väckte enligt Dan Swärdh stort engagemang inom kommunens näringslivsbolag. De såg det som en utvecklingsfråga för kommunen. Vill man bosätta sig i en stad där ens barn får runt tre scenkonstupplevelser under sin grundskoletid?
– Det finns ett Norrlandsproblem också – ska de här barnen då bara se oss? En barnteatergrupp? Det är ju torftigt så det bara sjunger om det! Då blir det ingen kvalitet på barnteatern. När lärarna ser att kvaliteten sjunker är det heller inget svårt att välja bort barnteatern, säger Dan Swärdh.
Luleå kommun kommer i framtiden att välja närproducerade teaterföreställningar. Norrbottens län, en kvart av Sveriges yta, är ett av få län som saknar landstingssubventioner för barnteater. Varje arrangör måste själv bära kostnaden för resor och övernattningar, i ett område där avstånden ofta är långa.
Kulturrådet kartlägger Barnteatersverige
På Kulturrådet i Stockholm sitter handläggaren Michael Matz och försöker skapa en heltäckande nationell statistik över vad barn och ungdomar får se i skolan, en statistik ur ett barnperspektiv.
– Ett problem är att den statistik som finns idag bara berör dem som får stöd av oss, säger han.
Han är inte klar med sin kartläggning ännu men något som Michael Matz tycker sig se är att skillnaderna mellan olika kommuner och landsändar är stora. I Sörmland får barn se två föreställningar per år. I Västra Götaland minskar inte antalet föreställningar, men ökar inte heller. Länsteaterföreningarnas statistik i Västernorrland och Jämtlands län visar att de föreställningar som förmedlats till skolorna via dem i runda tal halverats de fem senaste åren.
Detta är något som Marie Nilsson på Riksteatern Västernorrland reagerar på.
– Det som är mest upprörande är att det är så olika i varje kommun. I vissa får barnen ganska mycket kultur men i andra är det heldött, säger hon.
Det handlar inte bara om pengar
I Västerbottens län varierade anslagen för barnkulturarrangemang år 2003 mellan Norsjös noll kronor och Sorseles 158 kronor. Då ingick visserligen pengar till skolskjuts för byarna men siffran är ändå hög. Kommunen har också en kulturplan med ett mål att varje barn mellan noll och 19 ska få minst en kulturupplevelse om året.
– Man tycker nog att det är viktigt här eftersom det inte finns så mycket annat. Föräldrarna kan inte som i en stor stad åka iväg med sina barn på något på helgen, säger Karin Stenlund Ohlsson på biblioteket i Sorsele.
Var ett barn bor i Sverige spelar alltså väldigt stor roll för hur mycket teater det får se under sin uppväxt. Men det handlar inte bara om reda pengar. På ett välkomstmöte för nyinflyttade i Östersunds kommun berättar kommunalrådet Jens Nilsson (s) att kommunen satsar på barn. Intressant, tänker jag och frågar Kultur- och fritidsförvaltningens representant på plats vem som har ansvar för inköp av skolteater. Kort förvirring uppstår. Vi letar rätt på representanten för barn- och utbildning. Hon vet. Det finns ingen samordning för barnteaterinköp i Östersunds kommun. Varje skolenhet är självstyrande. Luleås tjuga per barn är inte mycket men blir i alla fall mer när tjugorna för cirka 14500 barn samlas i en spargris. Enligt teaterkonsulent Elisabeth Fröling på Riksteatern Jämtland/Härjedalen är det bara Åre kommun, en av åtta i länet, som har samordnade inköp.
Dumpade priser en lösning för institutionerna
Eva Åhlén, producent på barnoperan NMD-z i Östersund tycker att det finns fördelar i att ha direktkontakt med skolorna i länet:
– De vet vad de får och om de vill ha det. När vi gör en sån föreställning som Adjö herr Muffin vill vi ju att lärarna pratar med barnen om hur det känns att förlora en människa eller ett husdjur, det är det inte alla som vill.
Men för en fri grupp eller en institution som Unga Riks som spelar i hela landet mångdubblas antalet samtal och arrangörer när samordning i kommunerna saknas.
NMD-z löser skolornas dåliga ekonomi och saknad samordning genom att sätta låga priser för skolorna. 2000 kronor för föreställningen Önskningarnas ö där mellan 50 och 100 barn går in i salongen och 800 kronor för den mindre föreställningen Adjö herr Muffin, som också finns på repertoaren. Det kan jämföras med de priser en fri grupp måste ta ut: Ögonblicksteaterns Pojken och Stjärnan kostar 7200 kronor plus resor, en stor summa för en ensam skola..
Statistik och aktionsgrupper i all ära…
Michael Matz hoppas att de samlade siffrorna kan hjälpa till att förändra situationen för barnteatern. I slutet av 90-talet fanns en statlig resesubvention som fria grupper kunde söka för turnéer i de fyra nordligaste länen. Men det projektet är avslutat.
– Jag har fått rapporter från teatergrupper i södra Sverige och konsulenterna i norr att situationen är ganska prekär. En anledning är att det så kallade norrstödet inte finns längre, säger Michael Matz och hoppas att det kan återinföras i framtiden.
I höstens regeringsförklaring sa statsminister Göran Persson:
– Skillnader i uppväxtvillkor ska inte leda till ojämn fördelning av tillgång till kultur och kulturella uttrycksformer.
I början av hösten tillsatte regeringen en aktionsgrupp för barnkultur som under två år ska arbeta med att ge förslag på hur situationen kan förbättras:
– Vi vill att landets barnkultur får en noggrann genomlysning eftersom vi vet att villkoren för barns tillgång till kultur ser olika ut beroende på var och hur man växer upp, sa dåvarande kulturminister Marita Ulvskog.
… men på teatern kan man höra barnen andas
Under tiden fortsätter barn att se teater, vissa mer och andra mindre. Regissören Svante Grogarn och Ögonblicksteaterns ensemble vill ge sina besökare två föreställningar i ett besök. Pojken och Stjärnan är den ena. Den andra heter Att gå på teatern.
– Visst kan man säga att teater är lyxkonsumtion. Men att inte ha tillgång till teater, musik och litteratur är som att sluta begrava sina döda. Det är också en typ av lyx, säger Svante Grogarn och tillägger:
– Om man verkligen vill arbeta med interaktivitet ska man välja teater: den har hög upplösning och är fruktansvärt snabb. En dators interaktivitet är alltid begränsad. På teatern kan man höra barnen andas
Loading ...
