Komiska scener avlöser varandra på löpande band. Skådespelarna sliter som djur i hårt farstempo. De har en omedelbar publikkontakt i stil den som fanns i Fransesca Quarteys uppsättning African Cinderella 2009. Roligast är det när Daniel (Ingemar Virta) och Robert (Iso Porovic) gör ett rollspel av Skavlan. Det blir en teater i teatern där Robert får utlopp för sin kändisdröm.
Daniel har en svår 50-årskris och vill bryta sig ut ur radhusområdets krav på konformitet. Hans städande och perfektionistiska fru Pernilla förstår ingenting. När deras middagsgäster Jenny och Robert anländer börjar giftpilarna hagla direkt. De är ledare för radhusområdet Oasens aktivitets- och likriktningsprojekt och går ut hårt med vilka regler som gäller för uppförande och vintemperering.
Men allt rasar samman. Ikeasoffan går sönder, maten bränns vid och någon hugger huvudet av trädgårdstomtarna.
Det finns mycket som är roligt och fyndigt i kritiken av de båda parens strävan efter att anpassa sig till någon sorts medelklassideal. Samtidigt är vissa figurer så hårt skruvade att det blir svårt att relatera till dem. Lena Carlssons överspända besserwisser Jenny är ett exempel. Hon ska föreställa karatemästare men av tekniken att döma när hon börjar slå omkring sig, kan hon inte ha tillbringat många timmar i dojon. Det blir pinsamt.
Pjäsen skrevs 1976. Samhället har blivit mer pluralistiskt och mångkulturellt sedan dess och det är svårt att förstå varför den ska spelas nu, annat än som ren underhållning. Det finns en antydan om att Daniel är arbetarklass, och att det är därför han har svårt att anpassa sig i radhusidyllen, men uppsättningen gör ingenting av den konflikten. Willy Russell som så inträngande skildrade klassamhället i Timmarna med Rita, har här lämnat klassanalysen åt sidan och skapat någonting som närmast liknar en borgerlig salongskomedi.
Loading ...
