Humor och skratt är kanske inte det första du tänker på när du hör namnet Elfriede Jelinek, vars skildringar av makt inte sällan innehåller såväl sexuell dominans som rått masochistiskt våld. Men hennes Vad som hände efter att Nora lämnat sin man från 1979, och i regi av Melanie Mederlind, är en färgsprakande föreställning, lekfull, lite galen och späckad med humor. Och så klart politik.
Berättelsen tar vid där Henrik Ibsens Ett dockhem slutar. Nora är trött på att aldrig bli tagen på allvar av sin man och väljer att lämna honom och deras barn för att finna sig själv. Julie Moe Sandø gör en Noratolkning som är både är charmig och säker; det strålar rent utav om den. Hon spelar på norska och språkskillnaden utnyttjas väl i föreställningen för att belysa problemet att mötas på lika villkor. Detta skildrat i form av underhållande gissningslekar tillsammans med personalchefen (Isak Hjelmskog).
Även andra skillnader ger sig till känna. Nora lämnar sina barn för att jobba på textilfabrik av egen fri vilja, i motsats till sina kolleger. Kvinnornas arbetslag talar i sin tur unisont som om de tillsammans utgör en ensam kollektiv röst – när de inte uttrycker sin uppgivenhet för världens ordning genom att sjunga, bland annat requiemets ödesmättade texter om befrielse, eller om rädslan för den stundande rättegången vid tidens slut.
Friheten ska inte infinna sig så enkelt. Nora lämnade ett äktenskap, i vilket hon behandlats som en docka, bara för att åter igen behöva underordna sig; den här gången kapitalet och dess pengastinna rika män till överstepräster.
Fabriksscenerna utspelar sig till största delen i deras omklädningsrum. Här ser vi en bokstavlig gestaltning av just uppdelningen mellan män och kvinnor i separata rum med olika uppgifter och förutsättningar. Den ena inte har tillträde till den andres rum utan att tränga sig på.
Jelinek i Mederlinds regi är en fröjd för både ögon och öron. Den går i vackra färger av blått och rött, är full av rörelse, liv och till och med gymnastik. Texten svämmar över av flippade ordkavalkader, rappa repliker och orgier i politisk-akademisk retorik. Allt levererat med en perfekt timing. Åsa Perssons snabba politiska utläggningar och Maria Lindströms papegojmonolog, artikulerad i en fullkomligt rasande hastighet, är enastående bra.
Föreställningen och dess tema känns modern och aktuell. Till och från tycks dramats allvar och politiska djup ha tummats på till förmån för de mer tokiga utspelen. Inte förrän i andra akten börjar de mer destruktiva sidorna sippra fram i förgrunden även om de funnits med i marginalerna hela tiden.
Ungefär där lämnar oss berättelsen om Nora. Och när jag efter två och en halv timme av skratt lämnar teatern är det trots allt med en absurd och obehaglig känsla i magtrakten.
* Läs Nummers tidigare recension av Vad som hände efter att Nora lämnat sin man (även kallad Nora) på Malmö stadsteater här.
Loading ...
