Bilden som möter den infiltade utomhuspubliken i den ljumma vårkvällen i Hagaparkens slottsruin känns inzoomad och lekfullt storleksförvrängd. Nästan som tecknad film med maxade effekter. Kostym och mask, av Karin Olebjörk respektive Helena Andersson, är det mest lyckade i Teater i Hagas föreställning Mordet på min pappa kungen. Tack vare dem är uttrycket färgglatt och högblankt, fullt av skalbaggeskimrande, trollsländeskira, humledumlande eller fjärilsfladdrande skapelser.
En fin ingivelse har nämligen klätt alla karaktärer i olika insektsskepnader. De goda karaktärerna är vackra, de töntiga och dumma har blivit till exempel en fånigt knallgrön gräshoppa, de onda är naturligtvis svarta kackerlackor som bara blir fler och fler … Och så en riktigt elak svarta änkan-spindel.
”Bli inte svart!”, är den lille prinsen Gustav Adolfs (sött barnsligt spelad av Lisa Östborn) oroliga bön till alla dem som omger hans far Gustav III (Ulf Pilov) och som kanske snart kommer att dras in i kackerlackornas sammansvärjning – den som leder till det, som vi vet, oundvikliga kungamordet på maskeradbalen. Och där hans farmor Lovisa Ulrika (en dödligt spindelläskig Görel Crona) verkar spela en viss roll fastän hon är död.
Pjäsen, som är Teater i Hagas första efter eget manus, är ett ambitiöst försök att gestalta en bit svensk historia ur barnets synvinkel, alltså Gustav III:s sons.
Men alla ambitionerna – det roligt pedagogiska, det historisk-politiska, det nutida psykologiska, både det vuxnare och barntilltalet – visar sig svåra att få ihop till en fungerande helkväll. Det känns spretigt och dramaturgiskt tungrott. Den musikaliska inramningen där gruppen Irmelin närmast konstant sjunger visor eller bildar annan ljudmässig bakgrund blir bitvis för mycket av tjock heltäckningsmatta och kli i öronen, scenografin är otydlig, och kvällen känns helt enkelt på tok för lång.
Jag hade gärna sett en kortare och stringentare version, möjligen tydligare riktad till barn. Och när man ändå tagit sig samtida friheter i den historiska skildringen kunde man kanske funderat över varför pappan tillåts vara både fumligt, charmigt förvirrad och beslutsamt sträng, medan mamman (Isabel Reboia spelar Sofia Magdalena) är vacker och snäll utan makt.
Ändå måste jag tillägga att det som lyfter vissa scener är just Ulf Pilovs spel. Han har hittat en rolig, mänsklig, ironisk, intelligent ton som lyckas vara både Gustav III och vardagspappa. Den ton som jag antar att hela föreställningen egentligen skulle ha.
LÄNKAR
Teater i Hagas konstnärlige ledare bloggar om föreställningen.
Nummers webb-tv-reportage.
Musikgruppen Irmelin.
Loading ...
