Färgglatt och fartfyllt om minnet

”Man får inte vara dum för då är man snart vuxen.” Så brukade sambon och hans två bröder slagkraftigt replikera sin mor när hon blev för tjatgnatigt vuxen. Jag tänker på brödratrions omformulering av Brasse Brännströms klassiska ”Man får inte vara dum” när jag ser nypremiären på Ögonblicksteaterns fina barn –  och ungdomsföreställning Minneskoden – en samproduktion med Uppsala Stadsteater, som har spelats i Uppsala under våren men nu sätts upp i Umeå i en delvis omarbetad form och med nya skådespelare. Som en del av arbetet med Minneskoden har några mellanstadieklasser i Umeå fått fundera över sin framtida vuxenhet (vem är du i framtiden?) men också fått frågor om vilka minnen de minns. Svaren andas lekfullhet och färggladaste fantasi:

”Jag ska vara pilot och ha två barn när jag är vuxen. Med flickan ska jag spela fotboll och med pojken ska jag måla.”, ”Jag minns när jag fick en riktig vän.”, ”Jag minns när jag fick min första Wii.” Stort och smått, glädje och smärtpunkter fyller det vita pappersark som är föreställningens enkla men effektiva scenografi. Med minnet som tema har regissören Johanna Salander och dramaturgen Camilla Blomqvist skapat en infallsrik och kul föreställning som rör sig mellan då, nu och sen. Skådespelarna Sara Ahlberg, Simon Persson och Gunnar Eklunds egna hågkomster av livet på randen till tonåren – alla tre i fin balansgång mellan deras vuxna jag och barnet de en gång var – blandas med minnen från dagens femteklassare.

Det är imponerande fartfyllt, späckat med knasiga utsvävningar som lockar till både småfniss och gapflabb. Kanske lite väl flåshurtigt emellanåt, men det är egentligen en anmärkning i marginalen. Här finns många frågor att fundera vidare kring; hur minns vi, vad minns vi och vad är egentligen minnet? En sorts tankekugghjulsmaskin som en av femteklassarna föreslagit? Ja, varför inte? Minnet kan vara det vi vill att det ska vara. Minnen går – som föreställningens starka final visar ­– att omskapa. Vi kan bli de vuxna vi vill vara. Att bli vuxen behöver faktiskt inte vara lika illa som sambon och hans bröder befarade.