Berättelsen om hur fjortonåriga Karolina faller i sömn och vaknar upp 34 år senare är så osannolik, att man förundras över att inte fler än glaskonstnären Bertil Vallien inspirerats till konstnärligt uttryck. Men i sin arketypiska form är den desto mer bekant – flickan som sticker sig på sländan i Grimms saga blir i Mats Eks balett en sprutnarkoman, medan filmregissören Julia Leigh gör henne till det självutnämnda föremålet för andras erotiska fantasier.
Grundförutsättningen i Bengt Emil Johnsons libretto till Anders Eliassons opera är dock inte dramatisk, utan snarare poetisk – och iscensättningen ställer de olika bilderna av Karolina bredvid varandra, som konstverk i ett galleri, utan att de bildar en helhet. Texten, en svit av nio dikter, skildrar resorna Karolina gör mellan sina inre bilder och världen utanför glasbubblan. Lena Hoel bär fram textens poesi med porlande klar sopran, och gör publiken till medaktör genom att vända frågorna utåt. Att hon vill bort från sin sköna dvala blir tydligt först när hon sätter bildäcksinstallationerna ovanför den njurformade vattenspegeln i gungning, och tänder en fackla som kan lysa henne ur mörkret.
Anders Eliasson är framförallt en mästerlig symfoniker och har aldrig tidigare arbetat musikdramatiskt – knappt ens vokalt, om man inte ser till verk som Quo Vadis och Dante Anarca. Han bygger ett rum där Karolina vakar rastlöst – än vaggad av harpklang och skirt träblås, än väckt till besinning av manande hornstötar. Daniel Blendulfs handlag med Kungliga Hovkapellet i kammarmusikalisk dräkt är graciöst och välbalanserat, och han lyckas lyfta fram såväl Lena Hoels sopran som de finkalibrerade orkesterrösterna i det akustiskt opålitliga rummet. Men frågan är om inte Karolinas sömn är mer orkestrala sånger än opera. I Christina Ouzounidis och Johan Bergmans stillsamma iscensättning förblir den sovande kvinnans färgrika inre inkapslat i det luftigt sköna partituret, och i Bertil Valliens bleka ansikte av glas.
Loading ...
