Hon säger att hon heter Margot – kvinnan som talar franska med mig via hörlurarna jag bär på promenaden genom Avignons eftermiddagshetta. Jag svettas. Hon svettas inte. Nej, hon låter hela tiden lugn och sval, till och med efter att hon har uppmanat mig och mina medvandrare att springa gatlopp längs en trång kullerstensgata. Vattenflaskan som väntar framme vid det lilla torget där språngmarschen slutar är en väsentlig ingrediens i Stefan Kaegis och Rimini Protokolls interaktiva vandring Remote Avignon. Avignons myllrande gator är scen och turisterna statister i ett teaterkoncept, som också har gjorts i städer som Berlin och Lissabon och framöver ges i exempelvis Wien och Basel.
Margot är en maskin och hon har maskinens fördelar, såsom möjligheten till kommunikation över världsdelar, höjda produktionstakter, effektivisering och förenkling. Men Margots ”liv” innebär också nackdelar, det låter hon oss förstå med sin mjukt vänliga röst då hon ber oss stanna till vid bröllopsbutikens skyltfönster. Hon reflekterar: ”Jag kan inte bära klänningarna, jag har ingen kropp, kan inte känna som du, aldrig bli förälskad, inte dela mina tankar med någon.”
Remote Avignon är en av bortåt 70 programpunkter under Avignonfestivalen 2013. Denna 67-åring må ha haft sin absoluta storhetstid, men fortsätter att presentera intressant scenkonst från de, i huvudsak, mellaneuropeiska länderna. I stort sett allt ges på franska, med några undantag. Här gäller det att vässa öronen och påminna sig om att scenkonst är en visuell konstart.
Många vindar har blåst sedan teatermannen Jean Vilar 1947 satte upp tre pjäser, bland dem Shakespeares Richard II i det ståtliga påvepalatset Palais des Papes, vars borggård fortfarande är huvudarena för evenemanget. Till en början vilade festivalen helt under hans vingar, men sedan 1964 har de konstnärliga ledningarna avlöst varandra och sedan 1980 har festivalen blivit en icke vinstdrivande organisation med statliga medel.
Klassikertolkningarna har varit många genom åren. Men också experimenten. Detta år vandrar Shakespeares Kung Lear i terrängen vid Carrière de Boulbon utanför den muromgärdade staden och Büchners Woyzeck dansas i en fri tolkning av Josef Nadj, men festivalen utmärker sig i första hand av en mer samtida estetik. Många konstnärer skapar också verk speciellt för Avignonfestivalen, verk som inte sällan sedan turnerar runt världen.
En av mina festivalfavoriter är Antoine Defoorts och Halory Goergers Germinal, en humoristisk berättelse där fyra människor i en tom black-box uppfinner världen, språket och människans inbördes relationer på nytt. En perfekt turnéproduktion, som jag gärna skulle se på någon svensk festival framöver. Katie Mitchells Reise durch die Nacht är ytterligare ett prov på den egensinniga regissörens detaljrika perfektion i den gren som är hennes alldeles egen – nämligen att på scenen skapa film mitt framför våra ögon. Vi ser både filmen och inspelningsplatsen, en tågvagn med olika kupéer på scenen. (Läs om de tidigare Mitchell-uppsättningarna Fröken Julie och Wunschkonsert). Reise durch die Nacht är dessutom en gripande psykologisk thriller om en kvinna som åker tåg mellan Paris och Wien men lika mycket gör en resa i sina minnen.
Långt in i min festivalvecka är jag beredd att göra analysen ”mer existentiellt än politiskt”, men min sista Avignonkväll ser jag så Nowy Teatrs Kabaret Warszawski – en expressiv och fysisk teaterhappening som, i det hypermoderna scencentret La Fabrica utanför stadsmurarna, pågår i fem timmar och två akter – en förlagd till Weimar-Tyskland och en till nutids-Manhattan. Det är en fysisk och högst politisk kabaret och jag får lov att rejält revidera min tidigare uppfattning. Regissören Krzysztof Warlikowski har mig veterligen inte besökt Sverige men jag hälsar härmed honom och hans djärva dramatik officiellt välkommen!
Grandiosa är förstås föreställningarna i påvepalatset – Jérôme Bels Cour d´honneur där 14 ”vanliga” Avignonfestivalbesökare berättar om sina festivalupplevelser och det hela visualiseras med sceninslag – bland annat en kalsongklädd man som fasadklättrar hiskeligt högt upp längs murväggen.
Dansduetten Partita 2 bygger på Bachs solosvit och ett verkligt möte mellan de två dansarna Anne Teresa De Keersmaeker och Boris Charmatz under en tidigare festival, medan Jean-Paul Delores Sans doute i Cloître des Carmes är ett musikalisk och formmässig explosion av ljud och energi.
Men det som märks mest allra mest på gatorna är trots allt Off-festivalen, som kärleksfullt och symbiotiskt slingrar sig runt den officiella. Sedan André Benedetto 1966 presenterade sin föreställning Napalm om Vietnamkriget har off-festivalen undan för undan växt till viktig och vital del av denna nära nog månadslånga happening i den forna påvestaden.
För den som inte ens bemödar sig att ta sig in på någon av scenerna finns gott om scengodis att njuta av på gatorna. Akrobater, jonglörer, enmansartister, teatersällskap som travar runt som levande trailers för att göra sig synliga och hörda i bruset. Off-katalogen är aningen svårorienterad då de flesta föreställningar tycks vara ”une aventure magique dans la…” så det går att blunda och peka, alternativt spana in artisterna på gatan och faktiskt leta upp i vilket litet teaterhus eller tält just deras föreställning spelas.
Själva träffade jag och familjen rätt i vissa fall – den katalanska clownföreställningen Naïf med Toti Toronell är en poetisk och ordlös berättelse om att vara i nuet, den taiwanesiska gruppen Mix´s publikfriande showakrobatik fick igång barnen och hiphop-gruppen Compagnie Pyramid övertygade med sina moves i Ballet Bar. Det katalanska äventyret Circ Teatre Modern var däremot en onödigt krånglig akrobatisk historia och Nous voulons des voiliers, Compagnie La Marguerites musikaliska resa i frihetens tecken visade sig, stick i stäv med annonseringen, framföras helt på franska, vilket, låt oss säga, försvårade koncentrationen hos de mindre barnen i sällskapet.
Men, på det hela taget ger den franska festivalstaden Avignon mersmak och inspiration för alla inblandade. En dusch internationell scenkonst som blickar både inåt och utåt.
Loading ...
