Jag bär med mig rådet när jag går till Klarascenen. Erotikens parfymstinna dimma ligger redan tät i salongen: fnitter, spring och flirt med publiken i de öppna kulisserna som mer liknar ett lågt, provisoriskt byggplank utplacerat mitt på scenen. Lika upplyst i salongen som på scenen, så vi alla kan se varandra. Det råder ingen tvekan om vad kvällens tema är – förförelsens konst.
Och alla är där, flertalet nästan bildlika sina föregångare i den filmversion som kom ut 1989 och som blev en sådan enorm publik- och kritikersuccé. Eller vad sägs om John Malkovich som den djävulske förföraren Greve de Valmont (här en nyrakad Gerhard Hoberstorfer), Glenn Close som Markisinnan de Merteuil och de Valmonts enda överman (här Lena B Ericsson) samt Michelle Pfeiffer som det lammlika offret Madame de Tourvel (här Cecilia Frode)? Dessutom lika övertygande i sina rolltolkningar.
Filmtrogen regi
Mindre imponerad är jag av idén att alls iscensätta en 21 år gammal pjäs som först blev en långkörare på Royal Court Theatre i London och som redan har gjort ett oförglömligt intryck på många av oss i tidigare nämnda filmversion. I synnerhet om man som regissör in i detalj verkar ha sneglat alltför intensivt på just sistnämnda. Eller varför till och med låta föreställningen sluta med exakt samma klassiska avsminkningsscen som i filmen, den där Markisinnan de Merteuil erkänner ”Game Over”? Det måste ju ändå bara röra sig om en scenanvisning. Då hjälper det inte att man mixar 1700-talsklänningarna med sportkläder. Eller är det kanske jag som sneglar alltför mycket på filmen nu? Och dessutom redan från början är lite skeptiskt inställd till att Stadsteatern sätter upp ännu en gammal filmsuccé i höst, När Harry mötte Sally). En ny generation teaterbesökare ser säkert föreställningen med helt filterfria ögon och kommer tycka att den är lika fantastisk som jag en gång tyckte att filmen – och sedan Dramaten iscensättning på 90-talet – var. För det diaboliska spelet som kallas förförelse är alltid lika intrikat.
Men själv skulle jag tycka att det hade varit mycket mer spännande att få se en iscensättning av just tidigare nämnda ”The Game” istället, åtminstone sett ur samtidsperspektiv – men gärna med samma skådespelare.
Loading ...
