In på scenen – en vitfräsch lägenhet där köksstolarna matchar den Granny smith-fyllda fruktskålen på soffbordet – tassar en man med oerhört knarriga gympaskor. Det visar sig vara en presentatör så nervös och blyg att han får tjuren Ferdinands fäktningsarenaentré att framstå som kaxig och kavat.
Men så ska han (Tobias Sondén, står även för musiken) ju också annonsera resultatet av att nyskrivetnördarna på Dramalabbet har utmanat sina rädslor och gett sig på sin första fars. Läskigt och spännande.
Fast den som gnuggar händerna i väntan på en ironisk hållning till farshistorien med möjligheter till inifrånsprängande budskap, en utochinvändning av genren, ett lustmord på privatscenskommersen eller något liknande, lär bli besviken.
Se upp för dörrarna! blir varken en riktigt underhållande fars eller en riktigt underhållande dekonstruktion av en fars. Det är visserligen upplagt för finfina förvecklingar här. Annas (Eva Johanssons) andrahandslägenhetsdörr erbjuder perfekt sitcomentré rätt in i fredagsmyset. Denna heliga stund som hon tvingas att med alla medel försöka freda mot uppdykande typer: irriterande grannen, påflugna arbetskollegan, dennas labila kille, dumsluga fastighetsskötaren …
Några skådespelarinsatser, som Maia Hansson-Bergqvists och Harald Lönnbros, är värda att nämnas om vi talar tajming och uttryck, och Erik Magnusson har precis som när han själv står på scenen (det här är hans regidebut) bra hand med drivet och energin.
Men det där fullt-ös-medvetslös-et blir aldrig tillräckligt balanserat med andra temperament för att det ska svänga. Det händer så mycket extra allt på en gång i både manus, regi och spel att det snarare blir färs än fars.
Bortsett från sekvenserna mot slutet när Magnusson låter spring-i-dörr-springet springa förbi sig självt – och öppna för ett slags bubblande absurd mardrömsvärld av djurmasker, indianskrudar och dörrar som flyger ut ur väggar – får jag inget djupare att ta med mig hem. Inget som på allvar hade kunnat konkurrera ut att faktiskt stanna hemma med fredagsmyset.