Föreställningen är Tomas Tjernelds sista uppsättning med Teater Västmanland, som han nu lämnar efter 30 år. Han är inte ensam. Efter denna säsong återstår bara två fast anställda skådespelare i ensemblen. Tjerneld tar avsked genom att bearbeta texter från fem olika Molière-pjäser, regissera och ikläda sig rollen som denna regionteaters egen Molière. Han ironiserar över, och kritiserar, kulturens inkompetenta makthavare och vårt konsumtionssamhälle. Här kryddas även med genusdiskussioner, kändishysteri och eftersatt barnteater (Unga Teater Västmanland är numera nedlagt).
Vi befinner oss i 1600-talet vad gäller peruker, kostym och livemusiken på scen, även om det görs utflykter till modernare uttryck också. Som i Andreas Kullbergs egensinniga musikkompositioner. Precis som i Paraplyerna i Cherbourg och Sex roller söker en författare på Stockholms stadsteater (båda i Alexander Mørk-Eidems regi) pågår det här en repetition. Greppet är tacksamt eftersom det öppnar upp för metateater, direkt spel mot publiken och i det här fallet en diskussion kring kulturens roll. Ska den enbart roa eller ska den också oroa? Och hur ska den kunna överleva med makthavare som inte förstår värdet av den?
Pjäsens teatersällskap ska om ett par timmar spela för kungen. De har haft kort om repetitionstid, saknar pengar och även skådespelare. I deras föreställning ska några charlataner till läkare bota Gérontes (Jan-Erik Hagström) stumma dotter (åderlåtning är ett av recepten). Cicilia Sedvalls Lucinde är inte stum, hon uttrycker sig genom sin dans, men ingen förstår henne. En sinnebild för kulturen/konsten/fantasin (vilket vi också blir upplysta om i en roligt ironisk passage om övertydlighet.) Som tur är har hon den genomskådande pigan (Katarina Söderberg) som sin förtrogna. Och fler bekanta Molièrekaraktärer dyker såklart upp.
I första akten behåller Tjerneld ganska tät kontakt med ramhandlingen, föreställningen språkar och bråkar med oss. Andra akten snurrar iväg i en galet farsartad karusell. Där åker åtminstone jag av. Tilltalet blir ännu folkligare med publikfriande inslag – som återkommande prutthumor och grova karikatyrer. Molières grund i commedia dell’arte ger utrymme för att ta ut svängarna, men jag saknar här – åtminstone bitvis – en udd i komedispelet. Och det som är själva motorn – metateatersituationen och alla möjligheter som den erbjuder – tystnar lite för ofta efter paus.
Det högaktuella budskapet i Föreställningen går dock inte att missa. Det är ett budskap som det är lätt att sympatisera med.
Loading ...
