Det finns pjäser som liksom förkylningar är ”något som går just nu”. Danska Line Knutzons Hantverkarna är en sådan som verkar sprida sig snabbt mellan repertoarerna: Uppsala stadsteater har haft den, Dramaten och Göteborgs stadsteater är på väg att få den (premiär den 13 respektive 19 mars) och på Helsingborgs stadsteater slog den till i lördags.
Inget konstigt med det. Det är lätt att se det smittsamma hos denna nyskrivna komedi; historien om det perfekta, lyckliga paret som bara vill att de där besvärliga, sävliga hantverkarna ska sluta sinka bygget av deras perfekta drömhus dukar upp möjligheter till både snickarslapstick à la filmen Plankan, publikblinkande igenkänningskomik och smart samtidskritik med i bästa fall lite underliggande existentiell svärta.
För att påstå att vi lever i en inredningsmanisk tid är ju verkligen att slå in en öppen dörr, och vad står allt detta putsande på ytan för … egentligen?
Så självklart vill en stadsteater i ekonomisk kris få in lite stora scenen-slantar i skrattkistan. Men tyvärr har det blivit något fel i planritningen. För medan Alice och Manfred lider efter fyra månaders väntan på att byggjobbarna ska blir klara någon gång börjar sällskapet bredvid mig i bänkraden att rösta om huruvida de ska utsätta sig för andra akten eller smita.
Och när det knakande drömhuset på scen till slut har rasat ihop alldeles (det vet man ju hur ondsinta de där hantverkarna är, lurar av en både väggar och tak) så kan vi som tittar på bara säga detsamma om själva föreställningen.
Inte handlingen, men temat i Hantverkarna påminner en smula om en annan modern moralitetskomedi där fokuseringen vid ytan kan låta oss skönja ett djup, en kritik, beroende på hur den spelas: tyske Marius von Mayenburgs pjäs Den fule (också den populär på svenska scener), fixerad vid vår tids skönhetsfixering.
Även här är det subtiliteterna och tvetydigheterna i det till synes enkla som skulle kunna bygga laddningen.
Nu är Knutzons pjäs möjligen av ett ännu enklare slag, men regissören Lasse Beischer har också valt att göra den som traditionell fars med hårda dörrsmällar men utan finess. Tonläget är uppskruvat till max redan från första repliken, ensemblen orkar inte skrika nyanserat i två timmar och vi i publiken kan inte höra undertexten som skulle ha kunnat skruva till det hela.
Värda varsin liten tapperhetsmedalj är dock Pia Örjansdotter, som tar plats med små medel, och Evamaria Björk, som bara tar plats, men gör det divasnyggt.
Läs också
Nummers recension av Hantverkarna på Göteborgs stadsteater
Nummers recension av Hantverkarna på Dramaten
Nummers recension av Hantverkarna på Uppsala Stadsteater
Loading ...
