Det var hög densitet av teaterarbetare i publikhavet då Katie Mitchells Fröken Julie tog plats i Globens Annex i början av veckan. Den eventuelle hockeysupporter som hade förirrat sig till Globenområdet på fel dag torde ha känt sig ganska vilsen i mötet med idel skådespelare, regissörer, producenter och kulturredaktörer på gårdsplanen före föreställningens början. Bergmanfestivalens dramaturg Magnus Florin tog inte heller direkt på sig rollen som klackanförare i sin föreställningsintroduktion. Med minst sagt måttlig volym och väl dold entusiasm var det få som över huvud taget hörde Florin berätta om Mitchells arbete med August Strindbergs pjäs.
Nå, förväntningarna var hur som helst stora. Katie Mitchell är en av få kvinnor, och dessutom britt, som har fått tillträde till den tyska teaterscenen och även i tidigare föreställningar, exempelvis Franz Xaver Kroetz Wunschkonsert för Schauspiel Köln (spelades på Theatertreffen i Berlin 2009), har arbetat med en intrikat symbios av film, ljudeffekter och teater. Nu skulle hon med sin Fröken Julie från Schaubühne frälsa Teatersverige med ûbersmart scenkonst att beundra och inspireras av.
En filmduk i scenens centrum är i blickfokus, men på scenen ett gigantiskt bakommaskineri. Här har vi två uppsättningar förklädesklädd piga, en Julie, en Jean, en cellist, två kvinnor på ljudavdelningen till höger och två radiobås för inläsning av repliker. Därtill två kamerakillar som smidigt förflyttar sig runt scenen i en precisionsartad koreografi.
Det är ett utstuderat och tekniskt avancemang utan dess like och oupphörligen fascinerande att se denna film bli gjord in front of our very eyes. Vatten som rinner, knappar som knäpps, Kristins hulkande gråt – ljuden produceras separat men simultant med bilderna. Midsommarblomstren som läggs under kudden, grönsiskan som halshuggs, Kristin som kärlekskrankt snurrar sitt hår kring en upphettad hårnål – vi kan alla se det i närbild på duken trots spelplatsens hallvolym. Där, på duken är illusionen obruten, men illusionsbrottet är på samma gång totalt i och med scendimensionen. Gamle Bertolt Brecht med sin verfremdung skulle månne ha gillat vad han såg.
Och visst, det gör jag också! Men upplevelsen får ändå mer föras upp på kontot för fascination än förtrollning. Det är Kristins resa vi är inbjudna att följa, men hennes umbäranden kommer trots allt i skymundan bakom de finsnickrade finesserna.
Ett likartat problem möter vi i Heiner Goebbels sceniska konsert I went to the house but did not enter. (Titeln hämtat från Maurice Blanchots diktverk Dagens vanvett.) Tonsättaren och regissören med det historiskt belastade efternamnet, tar musikdramatiken till nya dimensioner med sin tablåartade föreställning, där den brittiska manskvartetten The Hilliard Ensemble framför Goebbels musik till texter av T.S. Eliot, Maurice Blanchot, Franz Kafka och Samuel Beckett. En alltigenom manlig historia med andra ord. Texter av män, musik av män och fyra fryntliga män på scenen.
I went to the house but did not enter med The Hilliard Ensemble, foto: Mario del Curto
Det är perfektionistiskt elegant att höra och se männen ömsom a capella-sjunga, ömsom tala texterna i monumentala scenografier signerade Klaus Grünberg. I went to the house but did not enter är en långsamt berättat verk om människans (mannens?) existens, en meditativ, musiksatt och iscensatt poesiuppläsning. Vacker, men för min smak för perfekt! Och föga kommunicerande.
Läs Nummers tidigare rapporter från Bergmanfestivalen:
Stark laddning med Sonja och Svansjön
Demoner med många dimensioner
Loading ...
