Hon är ensam på scenen, Odile Nunes. Och kvinnan hon spelar verkar ensam i livet tycks det. Men det slår mig snart att det är för att hon just nu befinner sig i ett sådant där ögonblick i livet då man är helt ensam med sig själv.
En knöl i bröstet, sex år efter förra cancerbeskedet, en lamslående väntan på det utlovade telefonsamtalet från läkaren. Kvinnan står vid sitt fönster hemma och ser ut, men i själva verket står hon mitt i en smärtpunkt där flera av livets röda trådar, somliga med fler fnurror och knutar på sig än andra, plötsligt vävs samman.
En efter en stiger tankarna på olika viktiga relationer i livet upp och vecklar ut sig. Monologen böljar fram i en ”stream of consciousness”: en samling uppdykande minnen av situationer och samtal, bråk eller innerliga möten.
Relationen till mamman som gick bort för tidigt, och till pappan – ett fint minne när de dansade en gång. Relationen till mannen som hon föll så handlöst och självklart för, och också dansade med tills ett svek tog död på kärleken och hon började smita ut på natten och flörta vid bardiskar. Barnet som hon ville ha mer än allt annat, och insikten om att det inte bara är han som inte skulle klara sig utan henne om hon dog – det är hon som inte skulle klara att aldrig mer få stryka honom över ryggen.
Karin Thunberg, känd från sin tid som journalist på Svenska Dagbladet, nu även författare och dramatiker, har skrivit en ordlekande, bildrik text som gärna gör metaforiska associationer som den mellan kräftans röda klor (cancern, fienden) och kvinnans röda naglar (kraften, sexualiteten).
Textens hjältinna är varm, stark, vill slåss och dansa, hon skäms inte – hon är som en framskriven förhoppning om ett möjligt sätt att vara i en stund när allt vänds uppochner, och Nunes, i Johan Huldts regi, förvaltar detta uppdrag väl. Hoppet eller jag ska måla mina naglar röda och slåss mot döden är en tröstpjäs i ett rörande och berörande ämne.
Men uppsättningen tydliggör också den delikata balansen i monologens konst. Det där som gör att en monolog ibland blir bara en massa ord som kommer från scenen, och ibland blir levande teater full av bilder och andra roller, även om de inte syns. Här finns inslag av båda, och jag tror att det har en del med det abstrakta i framställningen att göra.
Peter Holms scenografi är ett lekfullt livspussel av lockande nagellacksröda lådor som kan byggas upp och raseras, bli till broar eller gömställen. Men bitvis blir det för mycket av Nunes klättrande och plockande bland dessa symboler, den abstrakta formleken stör textens direkthet och skapar distans. De bästa stunderna är när Nunes får nagla fast texten med rent intensivt skådespeleri.
Loading ...
