Blod, svett, tårar – och djävulen. Goethes tragedidrama om mannen (Faust) som säljer sin själ till djävulen spelas alltför sällan i Sverige. Desto flitigare förekommer den på de tyska scenerna där den i det närmaste kan liknas vid ett nationalepos.
Storyn är bekant för de flesta av oss. Djävulen (Sven Lehmann) ingår ett vad med Gud om att Faust (Ingo Hülsmann) ska tillfalla honom om Faust uttalar att ögonblicket är skönt.
Goethe skrev på pjäsen i flera decennier (första delen blev klar 1808 och den andra år 1832). Den spelas ofta i sin gigantiska helhet, men regissören Michael Thalheimer har valt att reducerat det till ett starkt minimalistiskt och existensiellt drama på knappt två timmar där globaliserings effekter står i fokus: Jag är nåbar. Därför finns jag – överallt. Men var finns Gud?: ”Glaubst du an Gott?, Glaubst du an Gott?, Glaubst du an Gott?, Glaubst du an Gott?, Glaubst du an Gott? Glaubst du an Gott?” Tror du på Gud? frågar Gretchen (Regine Zimmermann ) Faust provocerande och entonigt sex gånger i rad. Faust slingrar sig som en professionell politiker när han lyckas svara sitt första offer för sina impulsiva och egoistiska lustar på allt utom på frågan.
Angelägen Faust av sin tid
Föreställningen är extremt soft och cool på ett sätt som bara tysk teater kan vara – utan att den för den skull behöver göra avkall på det seriösa budskapet. Musiken, signerad Bert Wrede, ligger som en ljudmatta genom hela föreställningen, och skapar på så sätt en filmisk känsla som sitter kvar länge i kroppen, och scenbilden, skapad av Olaf Altmann är genialisk i sin cylindriska enkelhet. Inom den rör sig skådespelarna som i ett slutet universum där ingenting annat existerar.
Michael Thalheimer har med sin version av Faust funnit dramats innersta och sanna väsen – Das also war des Pudels Kern! Nu längtar vi bara efter att Dramaten även ska bjuda in Faust. Der Tragödie Zweiter Teil, som hade premiär på Deutsches Theater i oktober 2005.
Loading ...
