Historien utspelar sig i en beigefärgad småstad på 70-talet, där livet verkar ganska stillastående och trist. I den träffande öppningsscenen står människorna till och med helt orörliga, fastfrusna i sina vardagssysslor. Det är inte konstigt att Fausts längtar efter något mer i livet. Men priset blir högt.
Faust är en mycket allvarsam opera med barnamord, förbannelser och vansinne i innehållsförteckningen. Denna uppsättning sjunker inte riktigt ner till bottnen i alla dessa avgrundsdjup. Den religiösa dimensionen blir en aning påklistrad, liksom den lilla helgonbilden som är fastskruvad på scenografins moderna funkishus. Kampen mellan gudstro och djävulsfrestelser är kanske alltför svår att göra trovärdig i svensk närtid och fungerade antagligen bättre i Tyskland, där denna uppsättning skapades 2005.
Mathias Zachariassen, i titelrollen, har en röst som varm choklad. Anders Lorentzson gör sig mycket bra som fan själv. Han har en cynisk pondus och sätter skräck i småstadsborna med sitt rakade huvud och svarta läderbyxor. Malin Byström som Marguerite har en intagande röst, som man skulle vilja höra blomma ännu mera.
Marguerite blir ett tragiskt offer för Fausts självupptagna livsprojekt. Blandningen mellan saga och realism ger föreställningen många bottnar. Den illustrerar på ett elegant sätt att det fortfarande är svårt att skilja mellan onda och goda krafter, även när de dyker upp i röd slängkappa mitt i vardagen.
Loading ...
