En lätt smutsig Nalle Puh-dräkt, en blankt tigerrandig och svansförsedd kroppsstrumpa – för en skuttig Tiger får man anta, och en sjavig åsnedräkt, lika ledsen som I-or.
Det är tur att de tre killarna i den nya teatergruppen Eftermiddagsgruppen har en så fin sorglustig kostym. Man har i alla fall något att titta på om man inte står ut med att förgäves försöka lyssna och förstå. Men det spär också på känslan av fritidsgård för vuxna. Feber är något av roliga timmen, minus det roliga.
Pjäsen Glöd av den relativt okände albanske författaren Anton Pashku har bearbetats av regissören John Axel Eriksson till Eftermiddagsgruppens första föreställning. För att närma sig en absurd och experimentell pjäs som utspelar sig i Kosovo på trettiotalet – och tydligt påpeka känslan av det närmast omöjliga i att sätta den i en samtida kontext i ett land som knappt vet vad krig, ockupation, förtryck och diktatur är – har man valt att ge den en metainramning.
Som en prolog projiceras en skakig videofilm på scenväggen, där vi får följa de tre skådespelarna som skojar, apar sig, fikar och försöker repa i ett sommarsoligt Stockholm. Pjäsen avslutas sedan med att mannen i tigerdräkt (Joel Keskinen) tar av sig den, tar sina egna jeans och sin t-shirt och går ut från scenen. ”Jag ska gå hem och sedan ska jag gå direkt till jobbet. Men det kommer du aldrig att förstå”, säger han till den förvånade åsnan (Emil Kekonius), kvarlämnad med den skadade och febersjuka man som de båda suttit och vaktat.
Just det funkar ganska bra. Men där emellan trögflyter mest en svårbegriplig och svårspelad nonsensdialog fram. Enligt programbladet har alla tre i gruppen kapitulerat inför denna ”psykedeliska bondepoesi”. Antagligen lite för fullständigt.
För jag kan i spelet inte skönja någon särskilt stor ansats till att försöka få publiken att också göra det. Fragmenten faller löst och platt, och den enda som kan få fäste i sin text är John Axel Eriksson. Honom ser jag gärna mer av.
LÄNK
Nummers intervju med John Axel Eriksson.
Loading ...
