När Michael Frayns komedi Noises off blev film skrev en kritiker att det var en av de sämsta filmer som någonsin gjorts. Trots storheter som Michael Caine och Carol Burnett i rollistan och regi av Peter Bogdanovich.
Samtidigt har scenversionen – Rampfeber på svenska – kallats världens roligaste pjäs. I Malmö stadsteaters uppsättning förstår man varför iscensättningar kan bli antingen katastrof eller dundersuccé. Vilket ju är lite lustigt med tanke på att pjäsen handlar om ett fiasko som ofrivilligt blir roligt.
När Stockholms stadsteater satte upp Rampfeber för ett par år sedan var vissa kritikerkolleger måttligt roade. Samma översättning, signerad Johan Huldt, men nu regisserad av anglofilen Adde Malmberg, blir på Malmö stadsteater ett slags den komiska scenkonstens ABC. Mycket beroende på att Frayns upplägg är en undersökning av olika komiska genrer.
Första akten, där upplägget och karaktärerna presenteras, är en studie i teatralitet och teaterklichéer. Andra akten är en studie i kroppskomik, medan den tredje, som slås samman med akt två, är rent burleskeri och absurdism.
Jag tror inte att det är nödvändigt att spela första akten fullt så stelbent och parodiskt stammande på replikerna som Malmöensemblen gör.
Det som ska vara komiskt – metanivån om slirig ensemble och hybrispatetisk regissör – blir parodiskt. Medan det som ska vara parodiskt – den slentrianmässiga förväxlingsfars som har den dubbeltydiga titeln Nothing on i original – stundtals blir relativt roligt.
Men i de övriga delarna av pjäsen tar man igen bristerna med råge. Det rasande snabba kroppsspelet sitter perfekt, och i det avslutande totala verbala sönderfallet kommer några av ensemblens komiska begåvningar riktigt till sin rätt. Då får man lust att plocka fram nöjesteaterkritikens favoritomdöme: skrattfest för hela publiken!
Loading ...
