En kvinna under påverkan. Det är titeln på en strålande 70-talsfilm av John Cassavetes på temat hemmafrupsykos. När Göteborgs stadsteater använder samma fras i lanseringen av Frun från havet skruvas mina förväntningar upp.
Tack och lov blir jag inte besviken. Annika Hallins febrigt lynniga Ellida är sin egen, och den självklara mittpunkten i Egill Pálssons tolkning av Henrik Ibsen. Inte bara för att dramat kretsar kring hennes roll – den isolerade läkarhustrun på väg mot psykosgenombrott – utan givetvis också tack vare Hallins eminenta skådespeleri. Hon lyfter varje scen med sin lågmälda intensitet och säkrar varje utbrott från överspel. Sakta pressar hon publiken in bevittnandet av ett sönderfall. Det känns ungefär som att hamna på en buss där en okänd människa av någon anledning kliver över alla sociala gränser. Man står öga mot öga med ett komplext obehag och får impulsen att gripa in, men hindras av artighet, konventioner och rädsla.
Det psykologiska dramat på Stadsteatern är realistiskt och tidlöst, men utspelar sig i en både samtida och suggestiv kontext. Scenografin och ljudbilden är avskalat sköna, och smälter samman med Ellidas magiska tänkande kring havet, passionen och det barn hon förlorat. Mellanrummen får gott om plats, och ter sig närmast som en koreografi av skuggor, färger och toner. De blir en lugnande fond till den utagerande spelstil som präglar ensemblen i stort.
För det är en Ibsen utan viskningar som presenteras, med handgripliga möten baserade på allt från attraktion till irritation. Ibland blir det lite väl teatralt, som när styvdöttrarna ryker ihop som kattor efter fem sekunder. Helheten klickar trots det, kanske för att Ellida blir en så klar, imploderande motpol till sin krisande men rationella, ytspända omgivning.
Det är inte första gången Göteborgs stadsteater väljer att skildra en kvinna på gränsen till nervsammanbrott, och inte mig emot – så länge man gör det så väl. Att man börjat ta tag i gamla manus på Nya studion är också välkommet. För även om idén att främst presentera ny teater på lilla scenen har varit spännande, så känns höstens rivstart med August Strindberg (läs Nummers recension av Fröken Julie här) och Ibsen på nära håll som ett litet lyft för Stadsteatern.
Loading ...
