Fedra på Dramaten

En tidlös spelplats, ett välavgränsat landet ingenstans, där människorna har att traska i plöjda fåror och bara med besvär kan korsa de barriärer som delar av scenen i långsmala korridorer. Ett rum i kakifärg som undan för undan övergår i kärlekens och blodets röda. Här berättas sagan om Fedra, hon som blir förälskad i styvsonen Hippolytos.
   Det är en spännande iscensättning som för tankarna till stilister som Robert Wilson, men också, om man ser till kostymen, till scifi-äventyr som Star Trek.
Fedra innehåller så mycket passion och så mycket sorg att det skulle räcka till en hel teatersäsong. Men frånvaron av psykologisk spelstil i kombination med den rimmade alexandrinen gör att skådespeleriet i längden blir väl formalistiskt. Levande blir det egentligen bara när Björn Granath som Theramenes berättar om Hippolytos fruktansvärda död. I övrigt är Fedra perfektion, välavvägda rörelsemönster, snygg ljussättning, polyfonisk sång och stilrenhet. En intressant och vacker tavla, men den blir alltför svårtillgänglig för att beröra på djupet.