Varför väljer ni att sätta upp Café Europa?
– Jag var tveksam till materialet till en början och det tog lite tid innan jag kom in i det. Men när jag gjort det så kändes det väldigt intressant. Det är ett aktuellt ämne, men ingen tabloidtext som vill försöka skapa opinion. Fokus är på det existentiella.
Så det är inte er mening att skapa opinion?
– Teatern ska både roa och oroa och självklart så ska den stå med ett ben i samtiden. Men att ta temperaturen på samhället med hjälp av teaters form är svårt. Det finns andra medier som sprids snabbare och gör det bättre, såsom film, tv, böcker och tidningar. Lilja 4-ever är ett sådant exempel. Teaterns viktigaste funktion är nog snarare att i allt mediabrus vara en plats för de stora frågorna och ge möjlighet till eftertanke.
Kan man kalla pjäsen för dokumentärteater?
– Nej, jag tycker nog inte det. Även om den bygger på ett dokumentärt material så är det teater och pjäsen är visuellt driven. De sex kvinnorna luras från öst till väst med förhoppningar om ett bättre liv. Pjäsen handlar om när de återvänt till Moldavien. Samtal varvas med gestaltning. Det är lite crossover, där teater blandas med installationer, musik och video.
Det finns en stråkkvartett med på scenen. Vilken funktion har den?
– När jag läste stycket så slog det mig hur segregerat det vi kallar Europa är. Vad gör vi med Moldavien, där den enda exporten är kvinnor och barn till sexindustrin i väst? Det kultiverade och sofistikerade Europa symboliseras här av en frackklädd stråkkvartett som spelar Schubert. De blir en kontrast till kvinnornas berättelser.
Hur ser du på risken att det blir ett ”tycka synd om ”-perspektiv?
– Det har vi försökt att undvika. Dessa sex kvinnor är människor som trots sina fruktansvärda upplevelser sträcker sig efter ljuset. Det är fascinerande hur mycket en människa kan stå ut med och ändå fortsätta kämpa. På det sättet är vi vidunderliga.